Textversioner


Om en hellre vill läsa podcastavsnitten, än att lyssna på de, finns det textversioner tillgängliga.

 

01. Jag blev inte bög för att jag blev utsatt för sexuella övergrepp – Sebastian Lysén

 
 

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i första avsnittet

Sebastian Lysén

 
 
 
 

Alla har vi ett förflutet, en bakgrund och ett bagage. En ryggsäck som oavsett innehåll väger lika tungt för var och en av oss. Din värsta upplevelse är lika jobbig för dig som min är för mig.

 

Jag som har äran att hålla i Pridepodden detta avsnitt heter Sebastian Lysén. Ni kanske känner igen mig för min medverkan som den första öppet homosexuella killen i Top Model Sverige eller från mitt arbete med min förening Våga Tala. För mig handlar Pridepodden om att inspirera till ett öppet samhälle där man kan vara sig själv i alla lägen. För att vi ska kunna vara det behöver vi accepteras och respekteras. Vi behöver också acceptera och respektera: först och främst oss själva.

 

Det här är min berättelse:

 

Föreställ er killen i klassen som är något feminin, killen som uteslutande har tjejkompisar och inte gärna hänger med killarna. En kille med bra betyg i skolan och stor framgång som tävlingsdansare. Han den där med en tvillingsyster som även är hans bästa vän. Han som gillar uppmärksamhet men ändå nervösskrattar när han håller presentationer inför klassen - den killen var jag.

 

Det var just det här med att acceptera och respektera mig själv som var min största svårighet och mitt största motstånd - jag var den största bromsklossen i mitt liv. Trots att jag hade flickvän hela högstadiet och var den första killen i klassen att debutera sexuellt var jag mobbad av de äldre killarna som “bögen”. Just det här ordet bög var något otroligt negativt laddat för mig. Jag var ju inte bög. Jag hade flickvän och tjejkompisar - jag höll mig rent av borta från killarna. Jag gillade visserligen aktiviteter som dominerades av tjejer och jag hade samma intressen som mina tjejkompisar. Men jag var inte bög.

 

Att komma ut för min familj var verkligen enkelt för mig, jag mer eller mindre kunde svara att “ja jag var bisexuell om jag var något alls” när min mamma frågade sommaren innan gymnasiet. Så förblev det också en lång tid - att om någon frågade var jag bi. Jag ville inte bli placerad i ett fack och få en massa föreställningar om hur jag skulle vara och forma mitt liv och min person. Jag var klok redan då - men sen hade ju “bög” blivit något nedlåtande i mitt liv och jag var absolut inte en dålig människa.

 

“It gets better” är ett initiativ för unga HBTQ att våga se en framtid även när det känns tufft att bli accepterade för den de är. För mig gällde verkligen detta - det blev så mycket bättre ju äldre jag blev. Jag mognade i mina värderingar och i mitt sätt att värdera min person.

 

Men som jag sa, var jag min största bromskloss. Jag hade de största vanföreställningarna, att komma ut för mig själv tog ett bra tag. Men så hade vi det där bagaget som väger olika tungt för oss alla och för mig hade jag en berättelse som jag hade gömt i massa lögner i många år och den berättelsen hade också väldigt mycket med att göra vem folk trodde jag skulle vara om de bara visste. Jag blev sexuellt utnyttjad när jag var åtta, nio år och trodde alla skulle se mig som den stackaren som blev sexuellt utnyttjad så fort jag sa någonting. Jag visste göra något gott ur mina svårigheter i livet men det var svårt att ens prata högt om det och jag tvingade min syster att ljuga under hela högstadiet om varför jag var borta varannan vecka för att gå och prata med min psykolog.

 

Tack vare att jag hade en mamma som var min hjälte så kunde jag få den hjälp som behövdes och som långt ifrån alla får. Därför startade jag också senare i mitt liv en kampanj som hette #vågatala, för det var precis det jag kände att jag aldrig gjorde när jag var ung. Det var ingen som fanns där och sa till mig att vi gör det här tillsammans, nu pratar vi om det. Visserligen min mamma som kom på övergreppen och avstyrde dem, men jag hade behövt en förebild, någon som hade vågat innan mig. Jag valde för att bryta tystnad och tabun. För det var just den här tabun om att alla som blivit utsatta kommer bli pedofiler och alla som blivit utsatta kommer vara bögar. Och de här vanföreställningarna härjade framförallt när jag gick i gymnasiet och jobbade som danslärare på sidan av. Jag lärde fyra- till femåringar att dansa från höger till vänster och vuxna allt från bugg till salsa och jag kommer så väl ihåg, om de här föräldrarna till barnen ändå fick nys om att jag blev sexuellt utnyttjad så skulle de tro att jag skulle göra samma sak mot deras barn.

 

Ett öppet samhälle är ett samhälle där vi också ser varandra för dem vi är, inte för dem vi gillar eller vilken hudfärg vi har. Jag kommer ihåg att för mig var detta också svårt att förstå. Jag hade haft så mycket att göra med mig själv i mitt förflutna och det här med att acceptera folk hade jag lärt mig från god uppfostran och bra värderingar, men att inte erfarat någonting kan göra att det kan vara svårt att sätta det i ett sammanhang, för vi människor känner oss trygga när vi kan rama in saker och hålla oss i vår trygghetszon. Och jag vet själv att jag haft många fördomar mot människor som gillat eller tyckt och tänkt annorlunda och det var först när jag insåg detta som jag tog beslutet att tänka om och tänka rätt, att se människor och deras åsikter för något som kan lära mig något nytt. Det gjorde jag som vuxen blivit otroligt öppen och tycker det är otroligt onödigt att se negativa saker hos andra människor för att de inte är som dig själv. Men jag ser också i vårt samhälle har vi en jänta som härjar och vi måste göra aktiva val många gånger för att inte det ta över.Och det här med mobbning som går genom hela livet och vi måste lära oss att hantera det; jag säger inte att det är rätt, säger inte att den måste finnas, men jag säger att det finns där. Men både som barn, som tonårig och som vuxen, och de gånger som jag sagt onödiga saker eller tänkt onödiga tankar så vet jag att det var osäkerheten hos mig själv själv som talade. Osäkerheten vad jag varit med om eller osäkerheten vad jag inte varit med om. Till exempel när någon kommer från ett land jag inte besökt eller någon som pratar ett språk jag inte förstår eller vad det nu har att göra.

 

För att knyta tillbaks till det här med att vara bisexuell och inte vilja bli placerat i ett fack så är det något som jag fortfarande tror stenhårt på. Jag ville aldrig vara i ett fack. Men efter två år i gymnasiet som bisexuell, ändå hyfsad accepterad för den jag var i skolan och i familjen, så bestämde jag ändå att jag var väl bög. Jag hade suddat bort de största såren från mobbningen i grundskolan och jag kände att jag var ändå bara med killar, förutom med mina tjejkompisar då förstås.

 

Efter gymnasiet flyttade jag från småstaden jag växte upp i till storstaden; jag flyttade till Stockholm och började röra mig i gaykretsarna, i gayklubbarna och skaffade mig gaykompisar. För i det lilla Falun jag växte upp i så fanns det ändå inte ett överflöd av folk som var öppet gay. Stockholm var ett otroligt stort steg för mig, för min person, jag växte som människa och fick utforska och jag blev någon som många kallade lite bögig. Jag hade svårt att ta det ett tag men jag förstod också att det var en del av min process. Jag behövde få vara lite bögig för att inse vem jag var. Jag insåg att jag inte ville "vara min läggning", det var inte min person. Jag var Sebastian och jag gillar killar; jag behövde en period att vara extra feminin och extra bögig för att förstå det.

 

Efter några år i Stockholm så började jag kolla på att flytta utomlands, jag ville se något större, något ännu mer, jag ville lära mig en massa nytt om mig själv. Precis när jag flyttade sista gången till London, tredje gången som aldrig blev av, så blev jag scoutad till Top Model Sverige. Jag skulle bli en av de första sju killarna att stiga in i Top Model-huset i Sydafrika och tävla om den prestigefyllda vinnarplatsen som modell. Att bli modell hade varit en dröm för mig i bra många år och efter dansen så var modellandet min nya hobby.

 

Efter Top Model så kände jag att nu har jag min chans att tala om min bakgrund och vara den förebild jag saknade. Jag fick möjligheten att prata ut för Aftonbladet i en stor artikel om vad jag hade varit med om. Men jag insåg också -- trots att jag gick ut med min story -- att det fortfarande var ett laddat ämne som många inte ville läsa om eller ta in. Det var roligare att läsa om Ellinor och hennes hudsjukdom roseacea och om Jennifers mobbning, de andra deltagarna i Top Model, än att jag blivit sexuellt utnyttjad. Det kan vara svårt att förstå om man inte varit med om någonting, att förstå hur stor del det har av ens liv och jag klandrade ingen för att det var lättare att läsa om mobbning eller så.

 

Men jag insåg också att det är otroligt mycket tabu att sexuella övergrepp finns och det är så vanligt att många har att relatera till sig för att de har varit utsatta eller den som har utsatt. Jag startade då hashtagen VågaTala för att våga, lyfta modet, bryta tabun tillsammans med min syster så gick jag ut och skapade en hemsida för att hänvisa unga som gamla, utsatta och intresserade till befintliga forum, där de kunde få hjälp, stöd och hitta mer information. Vi började sälja ett armband med hashtaggen VågaTala för att folk skulle kunna visa att de också står upp för modet och att de är sådana som vågar tala. För oftast berättar inte barn för vuxna, utan barn berättar för barn, ungdomar berättar för ungdomar och vuxna talar knappt alls.

 

Samma år blev vi tilldelade Trasdockans pris för att vi hade tagit initiativet och satt det på kartan. Vi fick hashtags från hela Norden och vi var otroligt stolta och jag var otroligt glad och redan 30 min efter att artikeln från Aftonbladet hade gått ut, så fick jag mitt första e-mail från en ungdom som sa att jag räddat livet på hen. Då vände jag mig till min syster och sa, vi har gjort det, nu är jag klar! Jag hade räddat någons liv! Det gjorde att allt med min komma ut-process och min berättelse var var värt varenda sekund.

 

Tack vare att det är så lätt att arbeta online idag så startade jag också föreningen Våga Tala i somras på initiativ av min mamma. Min mor var en hjälte som ville tala, men jag tvingade henne att inte tala innan jag var redo och nu är jag redo, hon är redo och tillsammans ska vi få hela Sverige att våga tala! Att var femte barn blir utsatt för sexuella övergrepp, det gör ont i magen varenda dag jag tänker på det. Men mitt arbete är otroligt roligt för det finns så otroligt mycket hjärta i det och folk efterfrågar modet att våga ta det här till middagsbordet och till lunchrummet. Att våga fråga när de ser någonting och våga fråga när de hör någonting.

 

Utav alla de som blir utsatta så är det bara en av tio som faktiskt blir anmälda till en myndighet och så få utav de blir utredning hos polisen och ännu fler får ingen upprättelse. Och upprättelse för mig handlade egentligen aldrig om att få människan att bli dömd utan att faktiskt förstå att jag inte var gärningsmannen själv. Jag brottades otroligt mycket med skam och tabu för jag tyckte det var mitt eget fel att jag blivit utsatt lika mycket som förövarens som hade utsatt mig. Jag tyckte det var egentligen orättvist att han skulle få ett fängelsestraff medan jag gick fri, för jag hade dragit en skam över min familj och jag tvingade många att leva i lögn. Så upprättelsen för mig var egentligen aldrig att förövaren dömdes utan upprättelsen för mig var att jag fick den hjälp jag behövde och det var inte lätt. Jag gick ett halvt år hos barn- och ungdomspsykiatrin uppe i Falun. Vi satt och lekte lite med leksaker och jag kände att det var inte det jag behövde och det var där min mammas hjältemod verkligen kom in. Hon tog kontakt med otroligt många myndigheter och organisationer runt om i Sverige för att hitta rätt.

 

Jag hade möjligheten och jag var otroligt glad och tacksam för det idag att komma till pojkmottagningen på Rädda Barnen i Stockholm. En gång varannan vecka åkte jag ner och jag träffade en psykoterapeut som berättade för mig att det inte var mitt fel. Men tro det eller ej, Sebastian tolv år fortsatte tro att det var hans fel under en väldigt lång tid! Men efter ett tag blev jag, som jag skulle kalla det, läkt; såren finns kvar, ärren finns kvar men idag är jag en hel människa -- det är det jag kallar upprättelse. Jag har gjort det lite till mitt mission idag, att laga trasiga barn så de inte blir trasiga vuxna. Men för trasiga vuxna så kommer inte samhället bli bättre. Det kommer finnas lika många förövare än inte fler och det kommer fortfarande att finnas ett av fem barn i varje klass som blir utsatta för sexuella övergrepp. Vi måste lära oss att säga stopp till saker som känns obehagliga, vi måste lära våra barn att hemligheter som gör ont i magen är inte bra hemligheter.

 

Ganska snart efter att vi startade våran kampanj flyttade jag till Los Angeles. Jag följde mina drömmar om att bli modell på riktigt. Änglarnas stad, en stad med otroligt många möjligheter men också otroligt mycket konkurrens. Precis som när jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och växte som person, så har de senaste två åren i Los Angeles också fått mig att växa. Det är ett helt annat sätt att vara stolt över sin bakgrund och sin härkomst framförallt. Jag bor i en del av Los Angeles där man öppet är bög och det är okej. Alla gayklubbar ligger på samma gata i stort sätt och det är fest som gott som dag och natt. Väldigt många tycker om att vara bög och det finns en helt annan acceptans. Jag står fortfarande för samma värdering att jag tycker att man inte behöver "vara sin läggning", att vi inte ska behöva hävda oss själva, att vi alla är människor och vem jag gillar behöver inte alla veta. Jag förstår också att många känner att de behöver det för att de inte fick acceptans, antingen från sin familj eller från en tidigare generation. Att man fortfarande behöver hävda sig är inte så konstigt med tanke på att senast för tjugofem år sen var det en mental sjukdom även i Sverige.

 

L.A är en otroligt rolig stad men den är ganska ytlig på många sätt, men säga vad man vill så tycker jag den här öppenheten borde reflekteras världen över när det kommer till sexuella preferenser. Jag tycker det ska vara okej att man är stolt och hålla hand med sin pojkvän om man är kille själv. Jag tycker också att man ska vara en stolt transsexuell person som inte blir dömd för vem man var född till.

 

Los Angeles är ofta förknippad till kändisar och Hollywoodstars, ja det är rätt mycket ytlighet och det är otroligt mycket falskhet. Alla vill nå till toppen och det gör att det ganska kul att bo där ändå, för det finns mycket utmaningar. Men om jag ska lära mig någonting och någonting jag kan ta med mig till Sverige, är det att vi ska sluta ha så mycket fördomar, sluta vara så mycket jante och egentligen bara låta folk få vara vem de är. Trots att det var två och ett halvt år sen jag gick ut med min berättelse i Aftonbladet och startade kampanjen hashtag Våga Tala så valde jag, närflyttade till Los Angeles, att inte fortsätta med det. När min mamma frågade varför jag inte gjorde det så sa jag, den dagen jag är redo, är troligtvis den dagen jag själv får barn, den dagen jag inte fokuserar på mina egna drömmar.

 

Men så i somras fick vi en otrolig möjlighet att börja jobba i Falun/Borlänge där jag kommer ifrån och i somras så har vi skapat föreningen Våga Tala. Jag är väldigt stolt över att göra det för att behovet finns och öppenheten är närmare nu än någonsin. Trots att jag bor på andra sidan Atlanten följer jag svensk media; att det har varit otroligt många artiklar om sexuella övergrepp på musikfestivaler och initiativ från polisen. Men många gånger förknippas det också till andra problem: jag säger inte att det är så men jag säger att många gånger så gömmer vi ämnet sexuella övergrepp och sexualbrott i problem om feminism eller invandring, men det är mycket mer än så. En person som utsätter barn för sexuella handlingar och lever egentligen utanför gränserna har större problem att den som har en annan hudfärg.

 

Jag fortsätter nu mitt arbete med att bryta tystnaden och bryta tabun. Jag tänker vara den förebilden som jag saknade själv och jag tänker vara en förebild för de vuxna som inte vet hur de ska bemöta sina barn. Jag tänker vara den person som jag har blivit tack vare alla erfarenheter jag fått och jag låter även min bakgrund forma mig till det bättre. Därför satsar jag också på att utbilda vuxna, att vuxna ska våga, för om inte vuxna vågar, hur ska barnen våga? Om inte vuxna frågar, hur ska barnen fråga?

 

Så föreningen Våga Tala jobbar framförallt idag med att skapa ett forum för vuxna, att lära sig, att utbilda sig och sina barn, elever och så vidare i ämnet sexualbrott och sexuella övergrepp. Jag har också en personlig åsikt om att sexualundervisningen i skolan borde innehålla mycket mer om sexuella övergrepp än bara rätten till sin kropp. Jag kommer också fortsätta att arbeta för ungdomar som blivit utsatta och jag har ett mål i mitt liv: att finnas där för alla killar som glöms bort, för vi är många. Men jag ska inte sätta kön på offer, för offer som offer har vi blivit utsatta och jag tänker vara den förebild som lyfter frågan.

 

Jag berättar inte min historia i den här podden för att ni ska få en dålig magkänsla utan att ni ska förstå att det finns folk som gör något större. Jag vill vara en av de hjältar som min mamma var för mig.

 

Jag som har hostad Pridepodden heter Sebastian Lysén, jag driver föreningen Våga Tala och jag vill säga att idag är det dags att våga tala.

 

Tack för att du lyssnade på Pridepodden med mig här idag. Vill du ha mer information om hur du kan hjälpa till i arbetet för att våga tala så besök våran hemsida på vågatala.nu.

 

Jag utmanar er redan nu att våga genom att dela och gilla denna podcasten, tack.

 
 

02. Transrättigheter, kampen och rätten till sin egen kropp med Transförsvarets ordförande Mia Mulder

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i andra avsnittet

Mia Mulder

15380511_10211509942810567_711.jpg
 

Mitt namn är Mia Mulder, jag är grundare och ordförande för Transförsvaret. Det är en förening dedikerade till lite alternativ aktivism, bestående av personer som är väldigt trötta och frustrerade med det nu liggande läget i transrättigheter, HBTQ-aktivism och vi känner att det behöver en förändring.

 

Jag är med i Pridepodden.

 

Jag kom ut i 2013, precis efter att tvångssteriliseringen skulle försvinna. Tvångssteriliseringen hade inte riktigt försvunnit än, när jag kommit ut, men det var på väg ut men det visste jag inte då. Jag väntade i kanske ett och ett halvt år innan jag faktiskt kom i kontakt med någon typ av sjukvård eller hjälp för jag kände att jag behövde det. Min dysfori orsakade väldigt mycket negativa känslor i mitt liv. Innan jag fick prata med någon från transvården, så blev jag slussad fram och tillbaka mellan ungdomsvården, psykologer, kuratorer. Och istället för att utreda mig för eventuell transstatus, blev jag utredd för depression hos en läkare som inte visste hur han skulle diagnostisera mig eller hur han skulle behandla mig, för han visste inte hur man hanterade det här med trans.

 

Det tog ett bra tag innan jag fick prata med en läkare och det är något som inte alls är ovanligt. Nästan alla inom Transförsvaret som har genomgått någon typ av transvård har väntat, väldigt, väldigt länge för att få den, vilket är en av anledningarna till all frustration.

När jag väl var inom transvården så blev jag utsatt för väldigt många frågor om min sexualitet, min identitet, min klädstil, om jag gillar att sminka mig, vad jag äter. Det kändes inte jätte mysigt. Väldigt många frågor kom om min sexuella historia, vilka jag hade legat med, vilka jag skulle vilja ligga med, hur jag känner om min egen kropp och hur jag känner om samhället och hur jag känner om tv personligheter som är trans och hur jag känner om kändisar är trans. Inte riktigt vad jag ville göra. Jag ville mest bara vara mig själv.

 

Efter ungefär två år av samtal med psykolog igen fast nu via transvården, där jag fick göra konstiga intelligenstester. Jag fick göra tester på andra mentala, om jag hade någon mental sjukdom eller om det var något annat fel på mig. Allting för att förklara varför jag var trans. De hittade självklart ingenting, men det känns väldigt skevt att de letade efter en ursäkt till varför jag var trans. Det närmaste de hittade var, att jag hade bipolära tendenser, men det letade de efter ganska länge för att hitta. Det här är också väldigt vanligt bland många transpersoner att man genomgås en lång lista med mentala sjukdomar som man kanske kan ha, alltför att läkaren ska förklara varför man är trans. Men i många fall är det sjukvården själv som orsakar mentala problem. Allting med vården hade istället för att bota eventuell depression och dysfori gett mig ångest och förvärrat min depression, något som är kvar idag. Och även det här är väldigt vanligt bland många transpersoner.

 

RFSL som förening och som aktivistförening gör väldigt gott ifrån sig, det vet jag ända sen alla pressuttalanden som kommer efter att man (hör inte vad personen säger). Tvångssteriliseringsoffer ska få skadestånd och det är bra aktivism de gör. Men efter att jag hade väntat inom vården i nu tre år och den ända riktiga förändringen var att tvångssteriliseringen hade man slutat med, sen jag insåg att jag själv var trans och man hade fått begränsat med diskrimineringsstöd, så var jag arg, jag var jätte arg. Jag var fruktansvärt arg för att, är det här vi är som aktivist land, är det här vi är som status just nu.

 

Efter att nu jag hade varit med i vården i flera många år och jag hade varit frustrerad av aktivismen, eller av den långsamma förändringen snarare, inte riktigt aktivismen, då blev jag frustrerad med aktivismen snarare. För jag kände att RFSL som den här enorma föreningen, RFSL Ungdom, som jag var en tid med i, som en väldigt passionerad del, varför händer inte saker snabbare. Jag blev väldigt förvånad att jag var tvungen att vänta i flera år på att få någon typ av nyhet angående om vad som faktiskt kommer hända, tvångssteriliseringen försvann och sen väntade vi tre år och sen kom ett löfte om skadestånd. Men lagar kring kön måste förtydligas, transvården är fortfarande hemsk, en av tre transpersoner överväger eller har försökt självmord. Men ingenting görs åt det och från det jag har hört, händer ingenting, varken inom individuella sjukhus, inom landsting, inom kommuner eller i landet i helhet. Ingenting görs, inte åt självmordshalten, inte åt den ekonomiska situationen, utan det är skadestånd för tvångssteriliserade transpersoner, vilket är bra. Jag tror inte att någon har emot det, jag tycket att det är en jätte bra sak. De förtjänar skadestånd för något så hemskt som tvångssterilisering, som Sverige fortfarande höll på med.

 

Men det behövs mer än det och jag blev arg att när skadestånd kom och när tvångssteriliseringen försvann att man liksom klappade sig själv på axeln, sen klappade man regeringen på axeln och man klappade domstolarna på axeln för något som känns väldigt basic, något som känns väldigt grundligt. Varför är det här standarden som vi vill ha. För att ta bort tvångssteriliseringen är, jag ser inte bara som att det är en bra sak, det är mer att det inte är en negativ sak längre, för tvångssteriliseringen är hemsk och bara för man slutar göra någonting hemskt betyder det inte att man har gjort någonting bra. Frustrationen som sagt är väldigt, väldigt stark för mig och den var det bland väldigt många av mina vänner också som också är trans. Man skyfflas runt i vården, man skickar papper till Socialstyrelsen som ska godkänna om det här och de ska tycka till om det här, om de ska göra allting om det här. Man tröttnar väldigt snabbt. Ens läkare vill påpeka om hur man mår och hur man identifierar sig, vilket smink man har på sig och det känns absurt. En väldigt förlegad kvinnosyn och en väldigt förlegad syn på kön i allmänhet finns inom transvården. Man har en bild på män och kvinnor att det var 1950-tal och kvinnor ska stå i köket och laga mat medan, männen ska ut och jobba jätte hårt ute i skogen, men så är inte världen och så är inte människor, men så är transvården tyvärr och det har inte förändrats än. Trots nya detektiv här ifrån och hit och trots nya förslag härifrån hit och folk lovar väldigt mycket och att utredningar sker på alla nivåer så händer nästan ingenting. Än idag har jag läkare som tycker att jag ska göra si och så, fortfarande har jag läkare som jag ska identifiera mig på si och så, och det har inte riktigt förändrats. Det har inte förändrats sen 2012 och så tidigare vet jag inte, för jag var inte ute om trans då. Från vad jag har hört var det inte mycket bättre. Frustrationen som sagt är väldigt, väldigt vanligt. Har jag sagt ett flertal gånger. Men frustrationen har varit väldigt, väldigt vanlig, både bland mig och mina vänner och bland andra transpersoner och det syns.

 

Kollar man på aktivist events så ser man att det finns mycket ilska. Det är många som inte vill vänta mer. Det är många som vill ta sin rättighet och inte behöva vänta på en till utredning från politiker eller behöva vänta på kompromisser eller förslag. Och jag orkar inte mer, men jag orkar mer än vad många gör. Jag nämnde självmordsstatistiken innan, det finns en anledningen till det och det är för att i vintras, för ett år sen fick jag reda på att en förebild till mig, som jag inte riktigt kände namnet till, som jag inte riktigt visste vem det var faktiskt men som hade inspirerat mig jätte, jätte mycket hade tagit livet av sig. Och någon månad efter det fick jag reda på att mina vänners vänner hade förlorat väldigt många av sina vänner. Det finns bilder som många av mina vänner har tagit, där flera av deltagarna i bilderna från fester inte finns kvar, för de har blivit förstörda av samhället och många av dem har inte sett en annan utväg än att ta sitt eget liv. Och jag orkade inte mer, jag var så himla trött och jag blev fruktansvärt arg. Specifikt när en av mina vänner nämnde att, ja men Miljöpartiet är så himla bra för transpersoner. De gör så väldigt bra grejer, Gustaf Fridolin är så mysig. Och jag fick spel. Hon menade väl men jag klarade inte av den repliken för att vad har Miljöpartiet gjort, vad har något parti gjort egentligen. Tvångssteriliseringen försvann tack vare domstolen. Det var inte politikerna som bestämde att det skulle bort utan det var domstolen som sa det och sen bekräftade politikerna vad de sa. Det var inte politiker som tog bort tvångssteriliseringen, men det var politiker som satte i tvångssteriliseringen. Det var också politiker som väljer att inte agera när jätte många av oss dör eller hamnar i dåliga ekonomiska situationer för vi inte får jobb eller när vi har väldig dålig hälsa på grund av att sjukvården inte vet hur de ska behandla oss. Som att vår transstatus komplicerar våra organ eller vad transvården hittar på.

 

Därför orkar jag inte mer och därför grundade jag Transförsvaret, som först var en förening, bara för att samla ihop arga personer i min vänkrets som kunde vara arga tillsammans och ha lite hat mot Social Styrelsen, sjukvården, landstingen, staten, regeringen, politikerna, kommunpolitikerna, alla som har makten att göra saker bättre för oss men som inte gör det. Och jag hör redan av många av er säger, många ser det lite grann som att det inte är ett val, att inte göra någonting, men för en politiker är det. En politiker som inte gör någonting gör ett aktivt val att inte göra det, en politiker har inte den friheten att glömma bort sina medborgare, en kommunpolitiker i Uppsala måste tänka på alla medborgare i Uppsala, en stadsminister måste tänka på varenda svensk medborgare och gärna fler, alla som är i Sverige. Eftersom politiker måste göra ett val i allting de gör, antingen att göra eller att inte göra. Så var vi jätte arga, så det här betydde att de inte gjorde någonting. Det var ett aktivt val att ignorera och det måste vara ett aktivt val att ignorera för att det är inte bara vi som skrikit för oss själva individuellt till våra läkare och våra politiker utan RFSL skriker, RFSL Ungdom skriker, transföreningen FPES skriker. Det finns många föreningar som skriker och det finns många föreningar som lägger fram bra lagliga förslag och så här är det vi vill att ni ska förändra och det går att göra och även Social Styrelsen, alltså en förening, en organisation till och med, som beslutar om vår identitet och som beslutade om vi skulle steriliseras och beslutade om. Och de kommit med förslag men politiker lyssnar inte, politiker står stilla, kunskapen finns, den har funnits sen 70-talet och RFSL började sprida den inte långt efter. Det finns kunskap om hur man gör världen säker för transpersoner, för andra länder har gjort det. Malta, just nu Malta, mitten av medelhavet har jätte bra lagar. Norge har gått om oss, Danmark har gått om oss. Svenska politiker har bestämt sig att istället för att anpassa sig i transvården, faktiskt ta tag i frågan, där det finns kunskap. Det finns enkel sätt att göra allting och få problemen att försvinna på ett bra och hälsosamt sätt. Så har våra politiker bestämt sig att gräva huvudet i sanden och låtsas som om vi är bäst, men det är vi inte.

 

En kort debatt under Stockholm Pride, var språkrör från varje HBTQ-utskott från dem olika politiska partierna, enligt en debatt. De blev utfrågade och de pratade om situationen i Sverige, i de flesta HBTQ-frågor. Det som jag kommer ihåg allra mest är, det jag tror var Socialdemokraternas motsvarighet, eller representant, säga med full ärlighet och stark liksom inlevelse, att han trodde att Sverige var bäst i världen, vilket bara är rent fel, det är falskt. Det funkar inte. Ett land som slutade tvångssterilisera folk 2013, kan inte vara bäst i världen. Den politiska kunskapen finns där men den politiska viljan finns inte där och om förändringen i Europa de senaste 10 åren, de senaste 5 åren, de senaste 3 åren, bakåt till och med, har visat på någonting är att kunskapen finns och medlen finns. Det krävs inte mycket att bli bättre inom HBTQ-frågor eller transfrågor. Det är bara att våra politiker inte vill göra det. Transförsvaret grundades alltså i det här klimatet där vi var väldigt frustrerade och vi visste om att kunskapsstödet fanns och vi visste om allt det här och vi blev så arga över det, men då fick vi idén att varför inte bara skapa en förening. Inte bara en förening som RFSL Ungdom eller FPES, utan en förening som istället för att presentera konkreta förslag på hur man förändrar specifika lagar eller hur man gör situationen bättre för transpersoner, för det finns redan. Det finns dussintals med dokumentation om hur man gör det här. Det här behöver vi inte presentera igen. Istället för det, att vi tvingar vi fram den politiska viljan. Den politiska kunskapen finns där men det är viljan som behövs.

 

När det här förslaget kom fram om att vi skulle förändra Transförsvaret på det här sättet och skapa en grupp, baserad lite i halv civil olydnad i stort sätt. Förslagen som kom fram var radikala, väldigt radikala. Det var en grupp som föreslog att vi skulle förorena vattnet i Sverige med olika hormoner. Vi gör alla trans i stället, får dem se hur det är. Eller vi tar över en klinik någonstans, vi tar över ett sjukhus och vi bara bor i transmottagningen ett tag. Mitt favorit förslag var, antingen att vi skulle sätta upp en egen stat någonstans i Norrland, ett eget transland, där vi själva kunde sätta lagarna hur vi skulle behandla transpersoner. Jag var diktator i det här scenariot, jag vet inte riktigt hur jag känner kring det. Eller mitt andra favorit förslag var att vi skulle köpa en stor båt, utrusta den med, som ett litet sjukhus, lasta den fullt av hormoner och resa genom Östersjön, åka till Ryssland, resa ner till Medelhavet, träffa på jätte många transpersoner, ge de hormoner, ge de den vård de behöver, speciellt i länder där dem inte har den möjligheten. Mycket inspirerade av skepp där man utför aborter, på internationella vatten. Men vi var rätt fattiga av oss, det var inte så många av oss heller och det var inte så mycket pengar i våra kassor, så en båt blev det inte och en utbrytarstat blev det inte heller men vill ändå vara starka, vill ändå tvinga fram den politiska viljan och vi visste inte vad vi kunde göra än att vara arga. Vi ville försöka att få politiker att inse att vi inte kommer försvinna och att vi inte är nöjda.

 

Vi valde att organisera oss väldigt politiskt men inte parti politiskt. Vi visste att vi hade krav, vi visste inte exakt vilka krav det var vi alla höll med om, men efter ungefär ett halv års debatt, mellan medlemmar, mellan vår förening och andra föreningar, folk som kritiserade och folk som var glada, folk som var arga och folk som var överlycka. Så kom vi fram till 13 krav totalt. Och det var skönt att vi fick in olika perspektiv på dem där kraven. Det många saker man själv missar. Det är viktigt att vara intersektionell, även inom transaktivismen. Men vad skulle vi göra med de här kraven, det visste vi inte riktigt än. Vi visste inte riktigt var gränsen gick för vår aktivism och vad skulle vi göra som RFSL kanske inte gjorde. Det visste vi inte riktigt än, men varför inte ta de här kraven direkt till politikerna. Det låter som en jätte bra idé. Det är ändå politikerna som har den politiska makten. Så vi började maila, vi mailade jätte, jätte mycket. Vi mailade kraven och små mindre krav och specifika mail där vi ber om frågor, där vi kanske ber om svar, men det var inget svar. Och vi kanske inte borde börjat skicka mail till statsministern. Statsministern svarade inte på vårt mail, det gjorde ingen i regeringen heller och det gjorde ingen inte i riksdagen. Inte en enda kommunpolitiker och det gjorde inte en enda överläkare på sjukhus, där vi också mailade vissa krav. Istället fick vi svar som, "Ja, vi tänker på det" eller "Vi jobbar på det" eller "Vi återkommer strax". Tomma ord, vilket gjorde oss ännu mer frustrerade och vi tänkte okej, vad gör vi nu, sommaren börjar närma sig, vi har på Pride, det kan man ju göra. Att ta kraven direkt till politikerna in person. Och vi försökte. Vi gjorde upp ett litet event, samlade ihop lite människor. Mer människor än vad vi hade förväntat oss dök upp. Vi skrek, vi skrek genom Stockholms gator på Stockholm Pride och vi var så arga och vi accepterade inte att vissa människor gick tillsammans med oss i tåget, specifikt Kristdemokraterna som gick för första gången i Stockholm Pride i år. Det tyckte vi inte var jätte roligt. Läkare gick i Pride. Det är konstigt att läkarna gick där. Det är de som brukar tvångssterilisera oss, det är som fortfarande diagnostiserar oss med transsexualism diagnosen. Psykologer gick i Pride, de skrek vi också åt. Men vi delade bara ut våra krav till kanske några hundra tal personer, några politiker vet jag inte om det blev och vi blev ännu en hel del frustrerade. Vi åkte runt lite grann, vi åkte till Malmö, gick på deras Pride, stor succé där. Ännu mer människor kom där, ännu mer människor känner frustration, känner ilskan och håller med om våra krav. Men det blev inte så mycket respons. Tystnaden kom efter Pride, det hände inte mycket.

 

Tidigare än det här hade vi 11 krav, det var i det här läget 2 krav tillkom till vårt nuvarande 13. Vi ville sätta ihop ett ultimatum. Vi var jätte trötta på att ingen lyssnade på oss. Ingen gjorde någonting för att meditera att inte lyssna på oss. Och förändring var jätte långsam fortfarande. Vi satt upp ett långt ultimatum, som reviderades och skrevs om flera gånger.

 

I ultimatumet kräver vi att innan den 21 november, det här året 2016. Så ska kraven antingen uppfyllts, påbörjats eller att vi ska ha fått en tillräckligt god ursäkt till det varför inte har hänt. Än så länge har vi inte fått något svar och vi förväntar att vi inte kommer få ett svar men kan hoppas. I ultimatumet förklarar vi situationen för transpersoner idag, vi förklarar att situationen idag är ohållbar, som sagt, en tredjedel minst av transpersoner övervägt eller försökt självmord. Med ett mörkertal som är jätte stort så är situationen är oacceptabel. Vi förklarade det här specifikt till Stefan Löfven, vår statsminister, och Åsa Regnér och Gabriel Wikström som sitter i regeringen. Och till alla andra politiker nästan, alla politiker i landstingen, alla politiker som existerar och har makt här. Ultimatumet går ut till alla politiker som har någon typ av makt som de kan använda för att förbättra situationen för oss. Vi går ut till alla som kan göra saker bättre, som inte ännu har gjort det. Att inte förändra en oacceptabel situation är oacceptabelt. Kraven som vi ställer till alla politiker, men specifikt de i regeringen och vår statsminister är:

 

Att vi ska utesluta Socialstyrelsen från transvården och ta bort dess makt i transpersoners identitet. Socialstyrelsen har redan för mycket kontroll över transpersoners liv och när de beslutar över våran identitet är det ohållbart. Vi kräver att transvården ska standardiseras över hela landet. I nuläget reser transpersoner mil, timmar, dagar för att komma till en klinik som kan ge acceptabel vård. Vissa kliniker är mer fungerande än andra eller vissa kliniker är lite mer fungerande än andra. En tidig poäng vi kom fram till var, bara för vi är en transförening betyder det inte heller att vi kan göra saker bättre för grupper som kanske inte är så stereotypiskt kopplade till HBTQ-rörelsen eller för transrörelsen. Därför har vi också som krav att förbjuda onödiga ingrepp på intersex personers könsorgan utan deras egna tillstånd och önskan. Att man gör ingrepp på små barn för att dem ska passa en könsnorm är brutalt, omänskligt. Vi kräver också att restriktioner för icke-binära transpersoner inom transvården ska tas bort, för vid tillfället har man mer möjlighet till sjukvård om man är stereotypiskt könad. Något som låter som alltid kommer från 50-talet men som är sant idag. Vi kräver att forskning och statistik görs kring transpersoners hälsa, välmående och ekonomiska situation med mål att förbättra transpersoners generella välmående. Just nu vet vi inte ens löneskillnaden mellan cismän och transkvinnor till exempel. Finns det löneskillnader mellan cismän och transmän, det vet vi inte. Sådan statistik förs inte, Vi kräver att restriktioner för asylsökande transpersoner inom sjukvården tas bort. Asylsökande transpersoner har rätt till vård. Alla människor har rätt till vård. När asylsökande transpersoner kommer till Sverige har dem rätt till den vård den behöver. Det är inte en radikal åsikt. Vi kräver att väntetider inom vården och hos myndigheter ska reduceras genom att ta bort alla onödiga möten, prövningar och provperioder. Jag ska inte behöva ett möte specifikt om mina före detta sexpartners för att jag ska få ett dokument signerat när jag ändrar mitt personnummer, det är ologiskt. Vi kräver att man avskaffar juridisk könstillhörighet och inför könsneutrala personnummer. Att ha könade personnummer fungerar inte längre och ursäkten att man ska sterilisera transpersoner eller att man ska behandla transpersoner annorlunda på grund av personnummer är en jätte konstig ursäkt. Ursäkten användes på 70-talet när man skulle sterilisera transpersoner. Även att steriliseringen är borta är det helt ologiskt. Vi kräver att all deportering av asylsökande HBTQ-personer till länder där dem sätts i fara eller saknar grundläggande skydd och rättigheter ska avslutas. Flyr man ett land förväntar man vara säker. Att deportera HBTQ flyktingar till länder där dem väntar förtryck är oacceptabelt. Man kan inte låsas att Sverige som land är bättre än det land man skickar människor till och man skickar dem till fara. Skickar ni en asylsökande HBTQ-person till ett land där dem riskeras att dödas och bli förtrycka, var det ni som förtryckte dem. Vi kräver att åldersgränsen inom transvården ska sänkas, unga transpersoner har lika rätt till vård som äldre transpersoner. Även här är det inte en radikal åsikt. Alla människor har rätt till vård. Vi kräver ökad möjligheter inom transvården att spara könsceller, att ha alternativa könskorrigerande ingrepp eller för sekundära transitionsbehandlingar. Även här är det inte en jätte radikal åsikt. En vård ska vara ordentlig, den ska inte vara kompromissfull. Vård ska vara kompromisslös. De här kraven är väldigt grundliga. De tog jätte långt tid för oss att bestämma över.

 

Som förening så är vi fortfarande väldigt unga. Vi har fortfarande inte existerat i ett år. Under större delen av vår förenings livstid har vi diskuterat dem här kraven. Hur vi ska formulera dem och hur vi ska få de att låta så enkla att genomföra som möjligt eller hur vi ska få dem att vara så omfattande som möjligt. Kraven är klara nu. Det tog oss ett halvt år att diskutera vad vi skulle göra, men dem här förslagen är inte riktigt nya. De har blivit föreslagna sen 70-talet och ännu tidigare än så. Skillnaden med oss är att vi inte kommer be snällt om att de här kraven ska genomföras. Det här är inte förslag till staten, det här är ett krav. Det är en del av vårt ultimatum. Kravet har som sagt till den 21 november att uppfyllas. Den 21 november har vi demonstration i Stockholm. Vi tar kravet på allvar. Vi kommer göra allt för att de ska gå igenom. Jag vägrar uppleva att en vän tar livet av sig på grund av att en läkare har en konstig åsikt om dens utseende eller för någon byråkrat på Socialstyrelsen tycker att de ska bevisa sin identitet mer. För att idioter bestämmer sig för att kränka eller för att misshandla eller för att mobba, enbart för att personen är trans. Jag vägrar, jag orkar inte av det mer. jag vill inte mer. Och det är så många av medlemmarna känner. Vi orkar inte vänta mer. Situationen har varit ohållbar för länge. Alla krav samt text förklarande, kan hittas på vår hemsida, transförsvaret.se, eller ja transforsvaret.se. Vi finns på Twitter där vi oftast hänvisar till politiker. Mobbar de lite grann på Twitter till de faktiskt gör någonting. Vi finns på Facebook där vi också förbereder events, där vi organiserar oss mycket mer. Och jag orkar inte vänta mer. Vi kommer ta vår förändring, vi kommer tvinga fram förändring, för att förändring kommer inte när man ber snällt, förändring kommer när man tar den.

 

04. Om queer scenkonst och frånvaron av representation i teatervärlden med Tora Enkvist

 

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i fjärde avsnittet

Tora Enkvist

 
 

Jag hatar teaterbranschen. Hatar, verkligen. Den är elitistisk, snobbig och patriarkal. Och inte nog med det, den är utklädd till någon slags safe space för normbrytare. För alla vet att teatermänniskor är vänster, musikalvärlden är full av bögar och hallå jag menar Aleksa Lundberg och Saga Becker går det ju jättebra för!

 

Jag heter Tora Enkvist och du lyssnar på Pridepodden.

 

Jag hör till dem som helt enkelt använder ordet queer. Det är ett ord som inte alla inom HBTQ-spektrat gillar, många upplever att man försöker frånta dem deras mer specifika identiteter, till exempel att vara lesbisk eller bög, men för mig vore det helt enkelt för krångligt att lägga fram hela listan varje gång jag träffar nya personer. Jag är bi- eller pansexuell, ickebinär genderfluid transperson, dragking, med relationsanarkistiska funderingar jag valt att inte leva ut, queerpolitisk familjesyn och ja, ni hör, det är helt enkelt lättare att säga Queer.

 

Jag är även queer i mitt konstnärsskap, eller åtminstone försöker vara. Jag är konstnärlig aktivist. I mitt fall betyder det att jag arbetar med politisk scenkonst och performance - oftast politisk satir. Jag skriver, regisserar, dragkingar, projektleder och pluggar teater akademiskt vid Stockholms universitet. Jag är konstnärlig ledare på Stockholmsbaserade Nilleteatern, vi arbetar med vad jag kallar queerteater - scenkonst och teater som antingen direkt handlar om hur det är att vara queer, eller åtminstone utgår från ett queert perspektiv.

 

Här nånstans har ni börjat tänka att men gud, vad nischat. Vadå aktivism genom teater, vem går ens på teater? Det uppenbara sättet att utöva aktivism på är genom demonstrationer och direktaktioner. Ni tänker att den som vill förändra något på riktigt måste bli politiker, gå med i ett parti och kandidera till kommunen, eller så. Och det är sant på ett sätt, jag beundrar alla dem som arbetar med politisk förändring på det sättet. Men jag tror att förändringsarbete måste ske överallt, hela tiden. Och jag tror att kulturen är en oerhört viktig del av det. Vi konsumerar enorma mängder kultur - du binge-kollar serier, lyssnar på musik nästan hela tiden, spelar spel och går på bio. Teatern är inte en del av den masskultur som gemene man konsumerar, men allt hänger ihop. Allt påverkar vartannat. Teatern är inte en isolerad del av världen som kan sköta sig själv och skita i andra.

 

Teater är patriarkatet gånger hundra. Både det som syns på scen och det som sker bakom.

 

Bakom scen lider teatern av vad vi kallar Kulturmanssyndromet. Teatern lider av idén om att Den Stora Konsten görs av Den Stora Konstnären. Den Stora Konstnären är ett plågat geni, en vit man som dömts att leva i Ingmar Bergmans skugga, stackarn. Ni blir väl inte chockade av att teatervärldens kungar är samma människor som är de mest privilegierade i resten av världen, men utöver de vanliga normerna råder det också inom teatern något slags undantagstillstånd. Låt mig ge er ett exempel.

 

En skådespelares viktigaste verktyg är hens kropp. Det är genom den hen ska gestalta karaktärer och ge rollerna liv. Så långt är ni med mig. Men det innebär även att skådespelarens kropp är regissörens viktigaste verktyg. Regissören ”måste” ges tillgång till skådespelarens kropp och allt vad den kan åstadkomma, för att regissören ska kunna göra sitt jobb. Ni förstår hur nära till hands det ligger en regissör att missbruka den överenskommelsen? Säger regissören att du ska gå åt höger, så går du åt höger. Säger regissören att Julia ska kyssa Romeo, så gör du det om du spelar Julia. Har du att göra med en nyskapande regissör kan han slänga in lite nakenhet eller kanske en sexscen i ekvationen. Vill regissören komma upp på scen och visa Romeo hur han borde göra när han kysser dig, ja, då är det bara att gå med på det. Gränser som åtminstone teoretiskt är tydliga på andra arbetsplatser är inte nödvändigtvis det för oss. Är det ditt jobb att kyssa regissören? Är det inte det du får betalt för att göra?

 

Det här är alltså inte en överdrift, utan den verklighet som kvinnliga skådespelare arbetar i. Misstolka mig rätt, det finns mycket motstånd. Det forskas, organiseras och protesteras. Mycket har förbättrats. Rektorn på Scenhögskolan får inte ligga med eleverna längre. Men vi är en bransch där det är nytt att chefer inte bör utnyttja sina anställda sexuellt - det är nytt! Ni förstår hur långsamt det går. Och precis som i resten av samhället, är situationen för kvinnor bara det lättaste exemplet att dra för att beskriva den patriarkala strukturen. Gays råkar lika illa ut; Rasifierade, transpersoner och personer med andra sorters normbrytande kroppar kan glömma att få sätta foten på scen, rent generellt.

 

Hur gör man då queer teater? Vi på Nilleteatern arbetar under queerfeministisk flagg. För oss betyder det att vi arbetar utifrån analysen att binariteten, motsatsförhållandet mellan man och kvinna, är en av patriarkatets grundpelare, och det är den vi försöker hugga ner. Queerfeminismen ifrågasätter monogama relationer, heteronorm och föreställningar om kön i större grad än andra feminismer ofta gör. Samhället kommer inte förändras av att vi lagstiftar om kvotering av bolagsstyrelser - vi måste omvärdera könsidentiteten och sexualiteten som koncept. Queerfeministisk teater kan såklart göras på många sätt.

 

Vi har en rätt stadig tradition av feministisk teater generellt i Sverige - ofta handlar det om att sudda ut hierarkierna bland de som skapar teatern - att kanske inte ha en regissör utan arbeta kollektivt med uppsättningen - men det kan också helt enkelt vara att lyfta kvinnors erfarenheter och liv. Men det är såklart inte bara kvinnors erfarenheter som saknas på scen. Ta en titt på hur transpersoner porträtteras - inte bara på scen, utan också på film och andra medier:

 

Den mest klassiska nidbilden är vad jag kallar Kul Kille i Klänning. Succéreceptet är att ta en skådespelare, en cisman, gärna tidigare känd som komiker, och så sätter vi på honom en rolig klänning, en lite för hög peruk, kanske ett par skojiga klackar han inte riktigt kan gå i - och så kastar vi upp honom på scen under betäckningen Transkvinna. Transkvinnan får gärna träffa en man, en heteroman. Heteromannen kanske blir attraherad av henne, vilket ju i sig är oerhört underhållande för vi i publiken ser ju alla var detta kommer sluta - i något läge förstår Heteromannen att transkvinnan ju har en kuk! Chock! Hon var hela tiden en man! Vad Kul! Och så kan vi alla skratta åt heteromannen och ha det himla trevligt tillsammans.

 

En variant är att låta den Kuliga Killen i Klänning få ha en tragisk touch. Förmodligen har karaktären aids, är prostituerad, blir misshandlad av elaka transfober eller så dör den nånstans mot slutet. En transkaraktär måste antingen vara helt hysteriskt rolig eller bokstavligen kämpa för sitt liv för att förtjäna sin plats på scen eller framför kameran. En transperson är aldrig neutral. På samma sätt är en transkropp aldrig neutral. Ni har säkert hört diskussionerna om rasifierade kroppar - samma sak gäller med transkroppen. Transkroppen kan inte representera något annat än just en transkaraktär på samma sätt som en rasifierad kropp aldrig kan representera något annat än en rasifierad karaktär. De är inte neutrala. De kan inte vara en blank canvas för en teater- eller filmregissör att måla på. De kan inte spela Hamlet eller Julia. De kan liksom inte ”råka” hamna i en roll som vanligtvis spelas av en cisperson, har du en transkvinna att spela Julia kommer hela publiken se det som ett konstnärligt val av regissör eller castare, och transpersonens existens är i sig något som ska bedömas och recenseras.

 

Notera att detta sätt att se på normbrytande kroppar, uttryck och identiteter inte bara utsätter transpersoner. Såklart rasifierade kroppar, normbrytande funktionsuppsättningar, feminina cismän och varenda djävla annan kropp som inte lever upp till ett skyhögt skönhetsideal får helt enkelt inte stå på scen eller framför kameran. Det finns inga roller åt dem. Julia måste vara vacker.

 

Det här är inte ett litet problem. Det är ingenting som du kan strunta i för att du inte jobbar med teater eller film. För allt detta innebär att varenda djävla transperson där ute - barn, transidentifierade Barn - bara blir representerade av de här nidbilderna. Som antingen lär sig att identifiera sig med och idealisera cispersoner och ciskroppar, eller som börjar identifiera sig med de transrepresentationer de får se: Kul Kille i Klänning. Tragisk transkvinna som dör i AIDS. Det är de bilder vi får, de alternativ vi ges. Och på samma sätt som lilla Tora sitter hemma och lär sig att hens kropp är något komiskt, lär sig hens cisvänner samma sak. Transkroppen ska skrattas åt. Cisbarn lär sig att om någon de tolkar som kille sätter på sig en klänning, så är det jätteroligt. Det är något vi skrattar åt, och vi förstår att den personen kommer dö i AIDS. Det de två vägar som finns att gå. Det finns ju inga andra berättelser om transpersoner. Det finns inga andra alternativ.

 

Så det handlar om att lära om. Att lära rätt. Jag tror att det viktigaste jag som regissör kan göra, är att låta en transroll finnas okommenterad. Att låta en transidentifierad skådespelare, en transkropp, få finnas till, få synas, helt utan att det är ett problem i storyn. Låta en transkaraktär vara tråkig. Få överleva. Få ha helt vardagliga djävla problem. Eller att låta transerfarenheter uttalas utan att filtreras genom begriplighet - alltså att det inte gör något om cispersonerna i publiken inte kan greppa. Att låta en transkaraktär vara helt outbildande, inte förklara ett shit så att ni andra förstår. kangksn Det är att göra queer teater. Och det är det vi gör Eller åtminstone vill göra. Vi fastar också oftast i utbildningsträsket, tyvärr. Men, det är det vi gör. Skriver nya berättelser. Målar upp nya representationer.

 

Nu tänker du att teater inte kommer förändra världen. Och det har du helt rätt i. Teatern når inte en särskilt stor publik. Framför allt är det bara medelklasskvinnor i storstäder som går på teater - och det är kanske inte dem vi i första hand behöver påverka. Nej, teater kommer inte förändra världen. Men teatern kan förändra filmen. Det låter kanske omständligt, men de allra flesta människor som arbetar med film arbetar också med teater, eller konsumerar åtminstone mycket teater. Förändrar du den ena branschen så kommer den andra haka på. Så fungerar hela kulturbranchen. Får vi genomslag för vårt arbete för transpersoners situation inom teatern så kommer samma krav ställas inom film, och i längden påverkas de TV-serier du binge-kollar på hemma. Allt hänger ihop, ingen bransch är oviktig.

 

Och det är faktiskt ganska intressant det där med påståendet att Teater skulle vara så oviktigt - för det verkar nämligen finnas oerhörda mängder människor som bryr sig, även bland folk som inte vanligtvis går på teater. Jag tänker att om det var så att vi inom scenkonsten faktiskt inte kunde förändra någonting, om vår bransch var tillräckligt ointressant för att ingen ska bry sig - hur kommer det sig då att vi måste spela våra föreställningar med larmknappar runt halsen? Att vi behöver väktareskort från spelplatsen och hela tiden måste tänka på säkerheten och lägga våra pengar på att fixa säkerheten? De kastar saker efter oss, de skriker homofoba ramsor. Det låter som en väldig massa waste of time för dem, om vi nu är så oviktiga.

 

Jag tror att förändringsarbete är lika viktigt överallt. Teatern är en patriarkal bransch med stora problem som måste bemötas. Och jag tycker inte att det bemöts på rätt sätt. Det som händer känns inte helt hundra för mig. Det är, och har länge varit populärt, med genderbending på teaterscenerna. Att till exempel låta ciskvinnor spela män är populärt, på de mindre scenerna leker man gärna med drag-estetiken, det är många som tänker sig att teatern är en slags frizon för queera identiteter. Det är inte ovanligt att se den yngre generationen kulturmän med glitter på kinderna. Men, det finns fortfarande inga transpersoner på scenerna. Aleksa Lundberg får köra sitt race och hyllas för det, men alla de där regissörerna som älskar att byta kön på roller och sätta mustascher på kvinnliga skådisar, de tar ändå inte in transidentifierade skådespelare. Och verkligen inte transidentifierade regissörer eller dramatiker. För det står fortfarande fast: en ciskropp är neutral och kan därför användas för att spela vad som helst, den kan användas till att utmana könsnormer, men en transkropp är inte neutral. Den kan inte vara något annat än trans. En transregissör kan inte göra något annat än trans.

 

Jag vet inte riktigt hur allt det här ska förändras. Det är därför vi har startat initiativet vi kallar Transkonst. I somras, under Stockholm Pride, höll Scensverige (som är teaterns fackförbund) en grej de kallade Stolt Scenkonst. Det var ett fantastiskt initiativ - äntligen skulle vi få prata om HBTQ-teater och queerhet i grupp tillsammans med de som faktiskt har makt att förändra saker. Och, det fanns absolut delar som var jättebra, bara grejen att frågorna faktiskt lyftes var jättebra, men jag fick bara magknip. Panelen som skulle diskutera Queer Scenkonst i Sverige ville inte ta i begreppet, de kunde varken komma överens om vad queer scenkonst skulle vara eller huruvida de själva kunde identifiera sig med begreppet queer. Frågan om vem som får spela vad kom såklart upp - någon ville prata om huruvida vi ska tillåta cismän att spela transkvinnor till exempel. Populär diskussion men diskussionen hamnde på ett extremt ytligt plan, panelen var överens om att teatern är på låtsas, att vi inte kan vara identitetspolitiska med casting för då förlorar teatern sin essens. Och jag förstår vad de menar, teatern är på låtsas, kanske borde vi inte krångla till det så mycket, men … varför får jag ändå magknip? Jag menar Rickard Wolf är ju bög och honom är det ju ingen som diskriminerar. Och könsroller överskrids ju på scen hela tiden, Py fick ju jättebra recensioner när hon lät några manligt kodade kroppar spela Britney Spears - så vi har kanske inte alls något problem.

 

Men hur kommer det sig då, att vi inte har några transidentifierade regissörer på svenska scener? Hur kommer det sig att jag fortfarande tvingas sitta gråtandes i en publik för att transrollen jag skrivit har regisserats till en Kul Kille i Klänning? Om teatern är ett oskyldigt fält som inte får infekteras av identitetspolitik och inte får tas på för stort allvar och som ju faktiskt bara är på låtsas och helt allvarligt vem går ens på teater, VARFÖR får jag då en sten i huvudet när jag går genom Hallonbergen en sen kväll, för att de vet vad jag jobbar med?

 

Det är något som inte stämmer. Och det är något vi inte pratar om. Därför projektet Transkonst. Jag har en lista på namn på personer som behöver få prata om det här, på riktigt. Varför används våra kroppar som ett konstnärligt grepp, som ett humoristiskt inslag eller ett politiskt slagträ. Varför kan manliga cisregissörer gå på premiär i rosa kjol och glitter på kinden och hyllas för det, samtidigt som ingen skyddar oss på de mindre scenerna, ingen lyssnar när vi ifrågasätter, varför blir vi klappade på huvudet. Om de var så säkra på att de hade moralen på sin sida, skulle de nog inte vara så rädda för att ta diskussionen. Att arbeta med konst, att få plats i offentligheten och utrymme att säga vad man vill, det är att ha ett ansvar. Det gäller alla konstformer, även teater.

 

Så. Hallå teatersverige! Jag vet att vi queers är skitjobbiga, vi ska alltid hitta på något att klaga på. Och ni har ju varit så himla duktiga ändå, ni har ju slutat tafsa på era skådisar! Och jaaa, vi queers gör alltid elefanter av flugor och tjafsar om ickeproblem och krånglar till saker som verkligen inte behöver krånglas till och vadå sten i huvudet det är väl bara att köpa en hjälm! Så jag vill verkligen säga förlåt för att jag klagar, men vi behöver prata.

 

Gå in på www.nilleteatern.com/transkonst och visa att du vågar ta diskussionen. Än så länge är initiativet bara ett initiativ, jag behöver ert engagemang för att kunna börja ställa krav. Eller släng iväg ett mail till tora@nilleteatern.com om du vill förklara varför jag är orolig i onödan. Eller låt bli. För all del, fortsätt sätta klänningar på killar för komisk effekt. Det är SÅ lätt att avsäga sig ansvaret när man inte är den som får stenar i huvudet.

 

Jag heter Tora Enkvist, och du har lyssnat på Pridepodden.

 

10. TRANSFEMINISMEN OCH DET HJÄRNDÖDA PATRIARKATET - MED JOHANNA (THEMEGABITCH) MARSEILLE

 

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i tionde avsnittet

Johanna (TheMegaBitch) Marseille

Hej,

mitt namn är Johanna Marseille och jag är även känd som TheMegaBitch och är en trans-punk-tant i mina bästa år, det vill säga att jag är gammal.

 

Idag tänker jag prata om en liten del av feminismen som är lite grann bortglömd. Jag tänkte prata om transfeminism och lite grann som vet vad det är för någonting.

 

Transfeminism är det inte så jävligt många som vad det är, det är faktiskt så att det är inte så många vet att den finns. Men det är en feministisk gren som uppkom på mitten på 60-talet, 70-talet och den som egentligen formade de första tankarna var en transkvinna som hette Sandy Stone som jobbade som ljudtekniker på ett feministiskt kollektiv och där hon var öppen med sin transstatus.

 

Kollektivet som var feministiskt och separatistiskt brydde sig inte ett skit men det fanns andra människor som tyckte att det här var ett problem och startade en kampanj mot Sandy Stone inom feminismen.

 

Det gick så långt att Sandy Stone faktiskt blev hotad med automatvapen på scenen på en feministisk spelning. Då skrev hon grunden till det som är transfeminism och i början så fanns det ett stort samarbete och inspiration med just svartfeminism i USA, för att det var två rörelser som hade liknande problem med den feministiska kampen som pågick då att den var vit, att den var väldigt cisnormativ och att den var för folk som hade pengar och där fanns svartakvinnor och transkvinnor en gemensam kamp att föra och för det stämde mycket på allt som de upplevde inom den dåvarande feminismen.

 

Transfeminism är inte queerfeminism. Det är många som tror liksom att det bara är ett annat sätt att säga queerfeminism men så är inte fallet.

 

Transfeminismen har i grunden väldigt mycket gemensamt med en riktning som har varit och ibland är väldigt transförjäntlig som heter radikalfeminsim och bland annat så finns det i radikalfeminism en gammal Dogm som heter Atchen endast är en social konstruktion och där håller transfeminismer med. Atcher är en social konstruktion, men bara, inte endast utan det finns andra perspektiv Det finns andra saker som berör kön, till exempel upplevelse av kön, som är något som en cisperson aldrig kommer att uppnå, just därför att allting stämmer. Det finns ingenting att märka. En transperson upplever någon form av dysfori eller någon form av icke-passning i vem de är med den kropp de könas efter och det gäller också icke-binära till exempel. Och det finns också en del i radikalfeminismen som är binär och tvåkönsnormig. Tanken är från radikalfeminister sida är att patriarkatet skulle läsa en som ett kön och sen behandla en som det men misstaget är att patriarkatet inte är en tänkande varelse. Patriarkatet är liksom ett resultat av historien och det är inte så att patriarkatet funderar över saker utan patriarkatet belönar förmågan att vara man mer än att förmå eller liksom själva innehavet av en penis ger inga direkta fördelar inom patriarkatet. Därför blir det väldigt märkligt när man säger att en bara är som har könats som kvinnor när de föddes som har upplevt hur det är att växa upp som kvinna under ett patriarkat. För till exempel min erfarenhet av att växa upp som en liten tjej under patriarkatet som tvingades försöka vara pojke. En ung kvinna som tvingades byta om bland unga män. Det är en kvinnas upplevelse av att växa upp under patriarkatet. Inte likadant som grundtanken är i radikalfeminismen att det ska finnas någon slags gemensam nämnare.

 

Det här är en sak många feminister har fått lite om bakfoten, det finns ingen universell kvinna, det finns ingen upplevelse som är till 100 procent delad exakt av alla som är eller anser sig vara kvinnor. Det existerar helt enkelt inte. Vi är helt väldigt ensamma, framför allt i våra upplevelser. Därför blir det väldigt konstigt när man försöker hävda att just upplevelse inte ska räknas för då återstår det ju bara ett par saker, då är biologiskt och det är ju inte riktigt sant heller. Det finns inte bara två kön biologiskt, det finns åtminstone sex kön om man räknar kromosomer och många många fler om man fortsätter, genitalier och sen uppfattning och upplevelser, så finns det hur många kön som helst.

 

Och det är där transfeminismen framför allt skiljer sig från den feminism, andra vågs feminism som ligger till grund för dagens feminism i många fall. Transfeminismen säger att upplevelse av kön är kön. Det vill säga att en transkvinna som inte har kommit ut och som fortfarande läses av ett hjärnlöst braindead patriarkat är fortfarande en kvinna oavsett vad liksom omvärlden bedömer och det här är väl egentligen den stora skillnaden. Sen finns det andra skillnader mot olika feministiska riktningar. Transfeminismen pratar inte om att det finns någon inneboende egenskap hos de olika könen. För det första kräver det att det bara finns två och att det finns någon slags essens och transfeminismen går inte med på att det är någon slag förutbestämt öde vilket kön man är, utan transfeminismen säger att det är upplevelsen, det är skillnaden med den kropp en har och den upplevelse och kön en har som gör vem man är.

 

Och det här kan ju låta lite komplicerat, det är ganska liksom djupa tankar. Men i grunden är det inte så konstigt och en av mina funderingar som jag inte har någon helst bevis för men som jag har funderat lite på är att den åldern många trans upptäcker och inser sitt transskap är runt tre-fyra års ålder. Det är massor med transpersoner har berättat och upplevt att de upptäcker att någonting inte är enligt de yttre reglerna med de själva i den åldern. Det är också den åldern när man börjar bygga upp ett "jag". När man slutar vara liksom den som alltid passas upp utan börjar fundera över sig själv som en identitet och i ju med att de här två händelserna sammanfaller i utveckling och i ålder så kan man ju fundera. Jag säger inte att det är så men man kan fundera över om att det kanske så att "jaget" allas vårat "jag" som vi var och en är könat men att det inte märks hos cispersoner helt enkelt.

 

Jättedjupt, jag vet. Radikalfeminismen har också ett stort problem med att tanken på att vi måste se kön som endast två stycken och som binära. Liksom påtvingat av patriarkatet att vi måste kämpa på patriarkatets slagfält och det är sånt som transfeminimen inte går med på och att man ska inte liksom anpassa sig efter fienden helt enkelt. man tar inte kampen där fienden vill ta kampen och om patriarkatet bara anser att det bara finns två kön så är det feministers förbannade jävla skyldighet att anse att det finns fler kön än så. Om patriarkatet bara säger att det bara finns binära kön. Att man bara kan vara man eller bara vara kvinna och att det beror på vilken utrustning man föddes med. Det är också en sån här sak som feminismen måste börja förneka därför att det är uppenbarligen inte så och det måste vara en feminism som anpassas till människorna. Det kan inte vara så att vi ska ha en feministisk ideologi som tvingar människor att anpassa sig själva till den och vara på ett sätt som passar in i en tankekonstruktion. Det måste vara så att vi anpassar feminismen till människorna som finns och existerar uppenbarligen icke-binära, det existerar folk som inte upplever kön och inte anser sig ha ett kön och då blir det märkligt att försöka ena förtryckta personer där vissa ska hålla tyst om sin upplevelse för att det ska passa med ideologin.  Och det här går jag inte med på och det går inte transfeminismen heller med på.

 

Det finns väldigt lite information om transfeminism på traditionella feministiska forum men jag rekommenderar att om man är intresserad av transfeminism så kan man läsa vad Sandy Stone har skrivit och vad en transkvinna som heter Julia Serano skriver. Då tänker jag framför allt på boken “Whipping Girl” som finns i en reviderad ny upplaga som är lite anpassad till dagens politiska situation helt enkelt. Jag rekommenderar starkt att läsa Julia Seranos bok “Whipping Girl” och om man vill även den andra boken som heter "Excluded" som fortsätter på samma tema.

 

Okej, då tänker jag att jag kanske väl är lite klar med den här podden. Jag vet inte om den är tillräckligt lång men jag säger tack och hej och hej så länge.

 

11. RFSL UNGDOM OCH UNGA HBTQ-PERSONERS RÄTTIGHETER MED FÖRBUNDSORDFÖRANDE FRANK BERGLUND

 

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i elfte avsnittet

Frank Berglund

 
 

Hej,

jag heter Frank Berglund och det här är mitt avsnitt av Pridepodden.

 

Jag kommer att prata lite om vem jag är, om organisationen RFSL Ungdom och om unga HBTQ-personers rättigheter.

 

Jag heter som sagt Frank och jag är förbundsordförande för RFSL Ungdom. RFSL Ungdom är ungdomsförbundet för HBTQ-personers rättigheter. Vi är ett ungdomsförbund till RFSL som jobbar för HBTQ-frågor generellt och jag är då förbundsordförande och det betyder att jag har blivit vald av medlemmarna att leda organisationen och jag leder också våran nationella styrelse förbundsstyrelsen och är ansvarig för att driva politik och göra lite allt möjligt i organisationen.

 

RFSL Ungdom startade 1999 som är en del av RFSL och 2003 blev vi en egen organisation och vi har egna medlemmar och vi brukar ha ungefär 2000 medlemmar runt om i hela Sverige. Vi har ett kansli som som är baserat i Stockholm som är ungefär 10 anställda just nu som jobbar med olika projekt och runt om i Sverige har vi just nu 8 distrikt tror jag som är lokala styrelser som organiserar unga på plats och i de olika distrikten så sker mycket lokal verksamhet. Det kan finnas olika fikakvällar, man kan gå på bio tillsammans, teater, ha olika workshops och föreläsningar. Det är som sagt styrelser som driver den här verksamheten. Vi har har också många olika aktivistgrupper som är en liten lättare form organisering, då behöver man vara två personer som är medlemmar i RFSL Ungdom och så fyller man i en liten blankett om vad man vill hitta på tillsammans och det kan vara att man vill driva en Pridefestival, ha en bokcirkel, fikaträffar, olika samtal, ja det kan verkligen vara vad som helst och då fyller man bara in den här blanketten och skickar man in den till sitt närmaste distrikt eller till nationella förbundsstyrelsen, så blir man godkänd, sen blir man registrerad och kan söka pengar från förbundet för att göra sin verksamhet bland annat. Det är vissa aktivistgrupper som väljer att bli föreningar och ha en styrelse och årsmöte och kunna söka pengar mer organiserat men det är inget krav.

 

Vårt kansli är framförallt projektbaserat, det betyder att vi driver många olika projekt som handlar om unga HBTQ-personer. De flesta som jobbar på vårt kansli är, de är ungefär mellan 25 och 35 år gamla så det är vissa som inte är medlemmar i organisationen och det är anledningen till att) vårt kansli driver för det mesta inte politiken utan det är medlemmarna och de olika styrelserna som gör det utan kansliet driver praktisk verksamhet och ger stöd till unga HBTQ-personer.

 

Just nu har vi ganska många olika spännande projekt. Vi har ett väldigt stort projekt som heter Newcomers Youth som riktar sig till unga nyanlända och HBTQ-personer som befinner sig i asylprocessen, som har eller ska söka asyl i Sverige. Och i det projektet så har en social mötesplats en gång i veckan och vi har juridisk rådgivning som man kan komma in och få hjälp av jurister i alla fall en jurist som är anställd hos oss. Och vi håller på att starta upp ett juristnätverk också så man kan få hjälp på olika ställen i Sverige och vi driver mycket politisk påverkan i det projektet med hjälp av en arbetsgrupp i förbundsstyrelsen, så vi får input från projektet kring vad målgruppen behöver och vilka problem som lyfts och sen så gör vi politik av det genom att skriva debattartiklar, ha panelsamtal på olika Pridefestivaler och så. Och vi på kongressen i år som är årsmöte så antog vi ett ställningstagande i asyl- och migrationsfrågor, som också tydliggör väldigt mycket hur organisationen ställer sig till de frågorna. Att vi tycker det är jätteviktigt att alla som behöver stöd, ska ha rätt att få det i Sverige och alla som behöver stanna här ska få göra det. Och Newcomers Youth är ett treårigt projekt och det började ganska precis ett år sen, så vi har två år kvar och är ett arvsfondsprojekt, så vi får bidrag från Allmänna Arvsfonden, Och det är fyra personer som jobbar i det projektet just nu med olika verksamhet.

 

Juste, vi har en del som har kreativa workshops, som kan vara dansworkshops, musik, teater som drivs av en konstnärlig ledare där då unga som vi säger Newcomers Youth, asså nyanlända eller personer i asylprocessen där de får komma och göra kreativa saker.

 

Ett projekt som redan är avslutad men som jag tänkte prata om i alla fall heter (Pegasus)  som riktar sig till unga HBTQ-personer som har erfarenheter av sex mot ersättning, som betyder att man någon gång har haft sex och fått någonting i ersättning som till exempel pengar, alkohol, droger, boende eller någonting annat. och så först skrev jag en rapport det första året som heter (Sex för ex) som går att ladda ner på vår hemsida, Och då fick vi väldigt många svar från unga HBTQ-personer och det var, tror att det är nästan arton procent av de som svarade sa att de någon gång haft sex mot ersättning och så vi ställde vi vissa följdfrågor och så fick vi reda på vilken sorts ersättning folk fick, hur de hittade folk som gav ersättningen, erfarenheter av våld och utsatthet på olika sätt och vilket behov av stöd som de upplevde som fanns och de flesta ville ha gemensamt var information om säkrare sex, hur man kan ha det, var man kan få tag på kondomer och så gratis, var man kan testa sig, juridiskt stöd, att veta hur sexköpslagen fungerar, vilka stöd man kan ha juridiskt och socialt stöd, att ha någon att prata med som inte dömer och de flesta ville ha ett stöd online som kunde vara anonymt. Så då startade vi en anonym stödchatt där man kunde chatta två gånger i veckan och den är fortfarande öppen även fast projektet är slut. För nu är det en stiftelse (Hand i hand) som hjälper oss att finansiera projektet så att vi kan ha chatten öppen och så jobbar vi på ett fortsättningsprojekt, för det känns så himla viktigt och den här målgruppen har gett väldigt bra respons på det här projektet och vi känner att det är väldigt viktigt att kunna ge stöd till alla HBTQ-personer.

 

Vi har också en verksamhet som generellt jobbar med HIV-prevention, att jobba förebyggande för att hindra spridning av HIV och andra sexuellt överförbara infektioner och sjukdomar. Och i det arbetet så ingår bland annat ett projekt som heter Colour Of Love, som är att vi ger säkrare sex utbildningar på festivaler och delar ut kondomer och så. Och det är ett ganska känt projekt som har funnits i många år som är ett samarbete mellan RFSU, RFSL och RFSL Ungdom. Och där håller vi också på att utveckla med projektet på olika sätt, ska bli spännande.

 

Vi har också haft ett skolprojekt ganska nyligen som vi håller på att fundera kring på hur vi ska fortsätta med det och så håller vi på och ska precis påbörja en rekrytering av någon sorts organisationsutvecklare ungefär, som ska jobba med lokalstöd till medlemmar och aktivister. Så det är ungefär det som händer hos oss just nu. 2017 är ett ganska speciellt år för oss för att två väldigt stora projekt hos oss har nyligen tagit slut, alltså det här skolprojektet (Nätverket för Normkritiska Skolgrupper) och så (Pegasus), så nu är vi i fasen att vi söker massa nya projekt, funderar på hur vi ska utveckla verksamheten och ja en organisation i förändring lite grann. Det är för lite utmanande men framförallt spännande.

 

Någonting som jag mött väldigt mycket i mitt uppdrag är att jag ser unga HBTQ-personer som har ganska stora utmaningar i sin vardag. Det finns mycket statistik, också personliga berättelser som jag får höra som handlar om psykisk ohälsa, att personer har väldigt stort behov av stöd men att inte finns till exempel tillgång till psykologer eller kuratorer som har HBTQ-kompetens. Det kan ha varit att man har träffat någon som har väldigt förutfattade meningar eller som ger dåligt bemötande generellt eller kan också vara att man blir utsatt för mobbning eller utfrysning och så i skolan och att det finns då lärare som inte vet hur de ska göra. Jag ser väldigt stora strukturella problem som betyder att det inte bara är såhär två individer som inte tycker om varandra utan det finns starka normer i samhället, antaganden att personer är heterosexuella och cispersoner, det vill säga inte transpersoner, vilket gör att det finns stora förutfattade meningar och antaganden om HBTQ-personer som är jätte skadliga för just HBTQ-personer. Och gör att folk kanske inte vågar komma ut, att folk inte får den stöd och hjälp de behöver och att det ofta, i och med att heterosexualitet och cis identitet är så pass, asså det antas att vara det naturliga och normala och därför pratar man inte så mycket om HBTQ i skolan till exempel. Och såna antaganden liksom som vi försöker få bot på genom att vi, att dels så utbildar vi rätt mycket från vårt kansli men också att vi som organisation organiserar unga HBTQ-personer så försöker vi kämpa mot de här normerna. Det är därför det är så himla viktigt att unga HBTQ-personer organiserar sig och samlas, till exempel i RFSL Ungdom. Dels så får man jätte många nya kompisar som man kan känna igen sig i som också är HBTQ-personer, man får också praktiska verktyg hur att påverka sin skola eller sin kommun eller så. Och ju fler vi blir desto lättare är det att göra skillnad för vi är starkare tillsammans men det är det jag brinner för liksom att vi organiserar oss, vi kräver skillnad. Det gör jättestor skillnad om man bara blir medlem hos oss till exempel. För att om vi har fler medlemmar så väger mycket tyngre för politiker till exempel att säga att vi har tvåtusen medlemmar än att säga att vi har femhundra medlemmar även fast vi säger sak. Finns även också flera undersökningar, bland annat från Folkhälsomyndigheten som handlar om unga transpersoner hälsa eller transpersoners generellt hälsa. Men där skriver de i den rapporten att de transpersoner som träffar andra transpersoner mår mycket mycket bättre än de som inte gör det på regelbunden basis. För att det dels handlar om att man får uppleva en större maktkänsla över sitt liv, att påverka vilka man umgås med, hur en presenterar sin könsidentitet och sexualitet men också att känna att, ja men vi är många och men kanske även om någon tittar konstigt på bussen eller någon i skolan som ger en jobbig kommentar, så finns det ett jätte stort nätverk och ett community av unga HBTQ-personer i Sverige. Och att det finns jätte många andra som känner som en själv och som kämpar för att göra skillnad för en själv och för andra i liknande situation.

 

Jag tänkte också prata lite kort om viktigaste frågorna för oss just nu och framöver. ja såklart är asylfrågor en jätte jätte viktig fråga för oss för vi har många medlemmar som själva riskerar att deporteras och medlemmar som lever i väldigt stor ovisshet och mår väldigt dåligt för att de inte vet om de får stanna i Sverige eller inte, medlemmar som inte får återförenas med sin familj och annat som är konsekvenser av den nuvarande asyl lagstiftningen i Sverige. Och vi jobbar också jätte  för stöd till unga transpersoner, vi fokuserar nu på att transpersoner som är väldigt unga, under tretton år, kommer vi jobba med mycket  med det här året och försöker få till ett projekt som handlar om det, för det är många mötesplatser för HBTQ-ungdomar där man bara får vara om man är ungefär tolv-tretton år och uppåt. Och det finns nästan ingenting för barn som är under tretton år. Och det är då en kanske inte lika lätt hittar information på internet eller så heller, utan vi vill göra något slags lägerverksamhet eller någon sorts stödverksamhet för transpersoner under tretton år. Och vi jobbar på för att fixa fler liknande projekt som Pegasus där vi ger stöd till unga HBTQ-personer som lever i social utsatthet som till exempel som har sex mot ersättning, vi undersöker också om vi skulle kunna ge stöd till unga som lever i hemlöshet eller miss- och riskbruk, hur det skulle kunna se ut. Och så jobbar vi mycket för någonting vi gjorde mycket förra året och som vi kommer göra mycket i år är att bevaka barnkonventionen och dels kämpa för att den ska bli svensk lag men också att lyfta att HBTQ-barns rättigheter i Sverige idag kränks på många olika sätt. Det är svårt att vara ung HBTQ-person i Sverige idag och det finns lagstiftning som begränsar HBTQ-personers rättigheter, om att unga inte får tillgång till nytt juridiskt kön till exempel när man är arton år och inte heller tillgång till könsbekräftande underlivskirurgi när man är 18 år. Den gränsen tycker vi borde sänkas till sexton minst och tycker juridiskt kön borde vara tillgänglig för alla och att det skulle kunna vara en process lika enkel som att byta förnamn i Sverige idag. Och det är också självklart att genom de nya asyllagarna så är det jättemånga delar av barnkonventionen som inte efterföljs och kommer inte kunna efterföljas så länge de finns, så det är en stark politisk fråga som vi bevakar, men som inte alltid syns så mycket utåt.

 

Ja, det var ungefär allt jag hade att säga.

 

Vill du läsa mer om RFSL Ungdom så finns vi på rfslungdom.se, vi finns också på Facebook, Instagram och Twitter och vi heter RFSL Ungdom på alla de ställena och man får jättegärna maila mig om man har fler frågor, om man vill engagera sig men inte riktigt vet hur eller så och jag nås på frank@rfslungdom.se.

 

Tack för att du har lyssnat, hejdå.

 

13. Att bli rasifierad och vara transman i queersammang samt att utsättas för rasism - med Sayna

 

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i trettonde avsnittet

Sayna

20187548_10154938471293931_112648051_n.jpg

Hej välkommen till Pridepodden, jag heter Sayna. Jag har blivit inbjuden och snacka om att bli rasifierad och vara trans i queersammanhang.

 

Och det är någonting jag har funderat på ganska mycket senaste åren om att bli rasifierad. Det känns som att den diskussionen kom igång kanske för fem år sen, kanske lite mer, men att det har tagit tid i Sverige. Det har varit mer aktuellt i USA att man pratar om ras och rasism för att dem har en annan historia med slavhandeln och att svarta varit väldigt aktiva i sin kamp. Egentligen var det inte normbrytande när det gäller att föra antirasistisk kamp.

 

Jag kände mig obekväm i queera- och transsammanhang, kände att det var någonting som skavde och att dem flesta i rummet, dem flesta var vita såklart, det kändes att dem kunde konekta med varandra när det gällde trans och könsidentiteter och upplevelser, att det kändes som dem kunde slappna av och det unnar jag dem. Men jag kände att jag inte kunde slappna av på samma sätt för att det var någonting som skavde och jag funderar på det och det var helt osynligt för mig. Jag kunde inte komma på vad det var, det var en ganska omedveten känsla, någonting jag inte grubblade på. Och sedan läste jag väl någon artikel eller såg eller hörde någonting om ordet rasifierad och jag visste inte vad det var och så fick jag reda på att det betyder att människor runt en läste den som icke-vit, icke-västerländsk och att det med rasifieringen kommer ett stort paket med fördomar, stereotypiseringar och rasism och förväntningar också på hur man ska vara. Det var en aha-upplevelse att upptäcka det ordet. Det förklarade så mycket mer än bara ordet rasism. Det förklarade hur rasism kan ske på individnivå på ett ganska lite mer konkret sätt än att bara säga rasism. Och det känns som det ordet har snappats upp i många sociala rörelser i Sverige men eftersom jag har hängt i queerasammanhang så tror jag nästan att det ordet dök upp lite snabbare kanske där. För att det är folk som är intresserade av olika diskrimineringsgrunder.

 

Rasism, ordet rasism om man ska förklara det. Det är att en person utsätts för en handling, någonting som sägs, någonting som görs eller någonting som sker på lagmässig- eller juridisk nivå och detta görande utgås från att personen inte anses vara vit eller inte är vit eller inte har ursprung i väst och det här görandet är i princip alltid negativt. Till exempel att man har svårare att få lägenhet, svårare att få jobb, att man utsätts för trakasserier men också lite mer omedvetna handlingar, kanske en blick, kanske en kommentar och det är väl rasism om jag ska förklara på det sättet. Och ja som jag sa att rasifiering förklarar rasism på ett lite bättre sätt om man är mer intresserad av hur det sker lite mer konkret. Att rasifiering skiljer sig från rasism, tror jag genom att man pratar om hur rasism görs istället för vad rasism är. Att man förklarar mer varför någon utsätts för rasism. Ja men det är för att du kanske inte är vit eller att du har på dig kläder som inte läses som västerländskt, du kanske är muslim etc etc. Rasifiering utgår från när rasideologin blev väldigt populär där i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. För ras en social konstruktion, det finns biologiskt sett inga mänskliga raser. Rasifiering utgår från det här rastänket att man delar upp människor från olika världsdelar, utseenden i små fack och sedan utifrån det lägger på olika egenskaper och personlighetstyper på olika raser, också förväntningar på dem och intelligensnivå till exempel, men också även värderar utifrån vilken människotyp som är mest utvecklad och då placerade man vita, västerländska personer högst upp på den här stegen och dem ansågs mest värda, mest utvecklade medans dem som hamnade längst ner var mörkare, mörkare, mörkare och svarta. Att det var väldigt mycket utifrån att svarta enligt rasideologin värderades lägst. Och rasifiering utgår från det, för att rasifiering är en handling, ord eller icke-ord eller görande, som utgår från den här rasistiska historien kring uppdelningen av människor.

 

Jag har väl typ hela livet alltid i tredje person sett mig själv som pojke/kille och det var egentligen efter gymnasiet som jag bara insåg att shit folk har läses mig som tjej, dem har kollat på mitt utseende och placerat mig i kategorin tjej med alla dem förväntningar det innebär och fick en kris, fick lite av en chock, hamna i en djup depp. För jag gick musik i gymnasiet och jag trodde for real att folk såg mig typ som en sån här kille med lockigt slafsigt hår, typ Kurt Cobain. Jag trodde verkligen att folk såg mig så och sedan insåg jag, att nej, men dem har ju läst mig som tjej och dessutom icke-vit. Och jag bara okej jag har aldrig liksom uppnått den här vita crowns normen. Och det var definitivt en kris i livet när jag insåg detta. Jag kände mig väldigt nedslagen och jaha okej, jag kommer inte kunna göra dem här grejerna. Sedan så började mina kompisar använda könsneutralt pronomen för att jag tänkte att jag kände mig mer bekväm med den identiteten. Och när jag upptäckte ordet “Queer” typ när kan det ha varit 2005 kanske när det var ganska nytt i Sverige. Och det var väldigt bekväm och väldigt frigörande begrepp.

 

Och efter gymnasiet som sagt om jag ska gå tillbaka dit. Jag hade den här krisen över hur andra hade sett mig, att dem hade läst mig som tjej. Så kom jag också ut lite senare, ett par år senare som att nej jag ser mig som kille/man och att jag har gjort det i princip hela mitt liv och då började vänner och partners att säga han. Och sedan fick jag ännu en livskris och så började jag transutredningen och började med testo sen och för att koppla tillbaka till rasism så märkte jag hur rasismen förändrades, för nu samverkar trans och rasism i ganska mycket det jag berättar nu. Att rasismen mot mig när jag började läsas som en mellanöstern man liksom väldigt annorlunda från att vara innan, jaha, ohnej, du är tjej från Iran, får du gå på disco? Att det var den typen av rasismen och fördomarna, typ är din pappa elak? Den typen av rasism också såhär typ, ja Iranier har så stora näsor, dem är så håriga typ och ni är ociviliserade i mellanöstern, ni måste lära er hur man ska bete sig. Och att alla bilder av mellanöstern i teve, speciellt efter 11 september, var väldigt mycket att män från mellanöstern är våldsamma, arga, islamister, som typ när man ser dem i teve går dem typ demotåg och typ skriker. Det var den bilden som reproducerades i väst. Rasismen mot mig, jag märkte att jag blev rasifierad som man utifrån att typ att ingen satte sig bredvid mig på spårvagnen, väldigt mycket så att man kände misstänksamhet mot mig och jag tyckte att det var asså väldig tråkig förändring. Jag måste säga att det var väldigt skönt att få fönsterplats på spårvagnen och få sitta ensam och bre ut sig och lyssna på musik. Men jag blev kallad taliban på spårvagnen en gång helt oprovocerat eller oavsett om det är oprovocerat eller inte så är det inte okej. Och ganska nyligen blev jag typ kallad för alla olika etniciteter och nationaliteter. Av samma person blev jag kallad för indier, kurd, arab, muslim, irakier, bandidos och lesbisk faktiskt, jag vet inte hur det gick till. Samma person sa räkna upp alla dem här grejerna men hade fel på varenda en och vann tyvärr inte bingot, rasismbingot, den glömde att säga Iranier.

 

Men rasismen har ändrats utifrån att jag misstänkliggörs. Att man misstänkliggör män som rasifieras utifrån att dem är ociviliserade, ojämställda, våldsamma, kriminella, homofober också. Och att på det sättet har det ändrats att jag ses som tjej, så sågs jag som ett offer i min kultur typ att man förtrycks som rasifierad tjej. Jag kände till exempel jätte mycket nu att jag måste bevisa att jag är snäll och mjuk hela tiden, nämna att jag är feminist, nämna att jag inte är sexist, asså hela tiden försöka motbevisa stereotypen mot mig och det tar väldigt mycket energi. Det sker undermedvetet och jag känner ofta att jag blir väldigt utmattad och trött i sociala sammanhang. På jobbet, för jag är sjuksköterska, i mötet med patienterna att jag har en mjukare röst för att inte göra gamlingarna rädda för den här skäggiga personen som dem kanske läser som taliban. Så på det sättet har det ändrats att rasismen sen jag har började med testosteron och läses som man.

 

För några år sedan jag upptäckte rasifieringsbegreppet och det öppnade massa mentala dörrar kring rasism och konstruktioner kring ras. Så pratade jag med mitt syskon och några vänner som också blir rasifierade, om att vad ska vi göra. Och så startade vi upp någonting som vi kallar för (Intersectional People Of Colour) IPOC, och när vi startade upp det har vi skrivit lite artiklar, vi har varit med i intervjuer, pratat om att bli rasifierad i olika sociala rörelser, till exempel i HBTQ och feminism. Pratat om rasismen i dem rummen, prata om problematiska och eventuella rasistiska sammanhang till exempel på Pride eller West Pride, men också kring vilka HBTQ-personer som får synas i media men också synas i våra olika sociala politiska rörelser. Det är ofta vita ansikten, det är ofta medelklass personer också och ofta personer med en normativ funktionsförmåga. Och när vi startade IPOC så skrev vi som sagt artiklar, texter, blogginlägg och hade även i princip varje år på West Pride nu, tre fyra år har vi haft workshop, en separatistisk för HBTQ-personer som blir rasifierade och förra året hade vi temat dejting, såhär svårigheter att bli rasifierad i dejting sammanhang i HBTQ-rörelser och så luftade vi olika förjävliga rasistiska upplevelser i dejting sammanhang och det har känts väldigt skönt att kunna ha det här separatistiska rummet och slippa vara i icke-separatistiska rum där vithet få ta väldigt mycket plats. Att man glömmer intersektionalitet och att man glömmer att klass och rasism samverkar hundra procent med kön till exempel, att det inte går att särskilja. Och IPOC är väl det sättet jag väldigt mycket har fått utlopp för mina tankar och kunnat skapa någonting utifrån rasifieringbegreppet, skapa någon trygghet. Ingenting kan vara 100 procent tryggt men det kan vara tryggare i alla fall jämfört med tidigare erfarenheter, så det är IPOC. Om man vill kan man söka på IPOC och läsa grejer om man vill, läsa texter vi har skrivit så när vi har kritiserat vita queersammanhang till exempel, det vore kul.

 

Om man ska prata om vad man kan göra bättre i queerrsammanhang, då fokuserar på vita nu. Att lyssna på, ge plats, vara medveten om hur rum som består av majoriteten vita queers påverkar folk som blir rasifierade. Att man ofta backar som rasifierad, blir tyst kanske, känner sig obekväm. Det är som att man oftast som rasifierad queer alltid blir inbjuden att prata om rasifiering, man får aldrig bara vara en transperson till exempel. Utan det förbehålls en vit person. Att en vit transperson får representera transrörelsen, queerrörelsen medans man alltid som icke-vit inte bara får generellt representera queerrörelsen. Att ha ett ansikte utåt är väldigt viktigt i alla fall. Och tips jag skulle ge också förutom att lyssna och respektera när det är separatistiska sammanhang för icke-vita, för att vi har mött en hel del kritik. Vi fick till exempel inte ha en workshop på Stockholm Pride. Vilket dem troligtvis aldrig hade nekat till exempel en separatistisk workshop för HIV-positiva till exempel. Men dem blev väldigt provocerade också att dem inte vill dra till sig uppmärksamhet från SD. Att SD skulle gå ut i media och kritisera. Så vi fick helt enkelt ha vår workshop på Anarcho Pride istället som tyvärr låg väldigt utanför stan, att det var mindre tillgängligt för folk, så det kom typ ingen. Men också samtidigt handlar inte om att man som vit ska hålla käften. Men samtidigt vara medveten om sina privilegier som vit och göra antirasism. Jag vill inte att man ska hålla käften, jag vill att man ska speak up. Att vita inte ska missuppfatta det här med att backa med att det betyder att man inte ska agera när man upplever rasistiska skeenden.

 

Jag skulle tipsa om att man läser Sara Ameds bok “Vithetens Hegemoni”, där hon skriver mycket om hur rasism görs, nästan på ett poetiskt vis. Den boken har påverkat mig väldigt mycket eller påverkat mina tankar och gett mig olika ingångar där jag har fått aha-upplevelser. Så läs den speciellt om du blir rasifierad och är intresserad av hur rasism görs, speciellt i sociala rörelser. Jag skulle tipsa om att gå in på min Instagram, den heter bajs_before_guys. Där skriver jag, har jag skrivit väldigt mycket politiska texter om man skrollar tillbaks om att vara trans, om att bli rasifierad och jätte mycket asså framförallt kritik har jag skrivit. Försökt formulera mig någorlunda. Men jättetacksam över att jag fick vara med i Pridepodden, askul.

 

14. Jag är ingen killen eller tjej, jag är jag, jag är Henry - med Henry Ash

 

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i fjortonde avsnittet Henry Ash

 
20632450_10155468542554827_105626840_n.jpg
 

Hej, jag som har fått äran att hålla i dagens avsnitt är Henry Ash. Förmodligen stannade de flesta eller i alla fall några av er kort och skulle nog sagt "— Vad sa du att du hette?". Inte för att ni inte hörde vad jag sa, utan för att ni hörde vad jag sa. För en person med min röst kan ju inte heta Henry. För en röst som min ska ju tillhöra en tjej och en person som heter Henry ska ju vara en kille. Men jag är ingen tjej. Jag heter Henry och jag är ingen kille, jag är jag.

 

Hela min uppväxt har folk sagt att jag måste vara kille eller tjej för att duga. Fast jag måste ju va tjej, för jag har en livmoder. Men det är jag inte. Jag är ickebinär agender. Jag är helt enkelt jag, Henry.

 

Jag är en transperson som lever i den enligt mig sjuka värld, där samhället ställer upp ouppnåeliga krav, normer och ideal. Att vara transperson är inte idealet i detta samhälle där cisnormen lärs in från dag ett. Där en får höra varje dag att en borde vara tjej. Så mitt i allt är jag. Jag som är under 18 och inte har någon som helst makt över mitt liv. För jag är ju trans och därför räknas jag som sjuk och vet tydligen inte mitt egna bästa.

 

Jag är 14 år. De flesta jag träffar, eller mina följare på Instagram eller Youtube trodde aldrig det tills jag sa att jag var det. För en 14 åring kan väl inte veta vem hen är. Hen kan väl inte själv välja vad hen tycker är rätt eller fel. Fast det kan jag. Jag vet hur sjukt vårt samhälle är idag. Vilka normer och ideal som är helt ologiska och onödiga. Vet hur en skiljer på saker som vi lär oss som är fel eller rätt. Som att alla med en livmoder tydligen ska va en tjej.

 

Jag kanske inte en lika lång livserfarenhet om en mäter i år som de flesta av er. Men alla har sina erfarenheter på sitt sätt. Folk använder det som ursäkt. Att jag är för ung för att vara trans. Att jag är för ung för att veta vad som är mitt egna bästa. Att jag är för ung för att veta vad som är rätt och fel. Men jag vet att samhället har sjuka normer och att de inte ska tolereras eller försökas försvaras genom att säga att det är jag som är för ung. För jag är inte för ung. Det är bara ni som har brist på argument som inte ens existerar.

 

Men jag har inte alltid vetat att vissa normer som till exempel cisnormen är helt sjuka. Jag har numera en Youtubekanal som heter Henry Ash där jag bland annat pratar om att vara trans. Den har betytt sjukt mycket för mig under min resa. Dels för att det har hjälpt mig att acceptera mig själv och för att jag har hjälpt andra. Därför gjorde jag också en kortfilm eller något liknande. “Jag är Henry” heter den. För jag är Henry. Videon handlar om egna tankar under min uppväxt kring att vara trans och har hjälpt mig att förstå och acceptera mig och jag tror att fler kan känna igen sig.

 

Tyvärr kan inte podden vara hur lång som helst så jag kan tyvärr inte komma in närmare på det.

 

Men jag tänkte prata lite mer om varför jag i ett år trodde att jag var kille utan att vara det. Och varför jag sedan bestämde mig för att dö och varför det inte blev så.

 

Jag tänker inte ljuga och säga att jag hela mitt liv visste att jag inte var cis. För när jag föddes en januarinatt och blev invirad i en rosa filt visste inte jag att det var helt fel. För innan samhället lärde mig att vissa saker tydligen var fel trodde jag att allt var okej. Att att vara trans var okej. Att det var normalt och accepterat. Att jag var okej. Att jag var normal. Att jag dög som jag var. För ingen föds som trans- eller homofob. Ingen föds med fördomar.

 

Men medans jag växte upp märkte jag snabbt att jag tydligen inte skulle vara jag utan att jag skulle vara tjej. Att jag inte dög. Så åren gick. Som de flesta andra av oss HBTQ+-personer så mådde jag otroligt dåligt över att inte kunna va öppen med vem jag var. Men alla lärde mig ju att den könsidentiteten som jag har inte existerar. Så hur existerar då jag?

 

I skolan blev vi allt mer indelade i binära kön. På idrotten skulle killarna spela fotboll och tjejerna göra någonting annat som tjejer tydligen skulle göra. Men sen när jag en dag stod upp för mig själv så lärde de mig att hålla käft. Men jag gjorde inte det. Så slag på slag och spark på spark stod jag där, tills jag en dag jag inte gjorde det. För hur mycket jag än kämpade, hur mycket energi jag än la på det så tog det ändå någon gång slut. Orken tog slut, tårarna tog slut. Så jag satt mig längst bak i klassrummet. Ensam med allt, mina tankar, min existens. För jag hade ingen som fanns där och sa att det var okej att vara jag. Jag hade ingen där som sa åt alla att inte sparka på den som redan ligger ner. Alla såg bara på, frös bara ut mig. För jag var ju ingen av tjejerna, men jag var inte heller någon av killarna. Så jag slutade gå till skolan. Men en dag såg jag en youtube video av en transperson och personen lärde mig att det var okej. Så nästa dag i skolan så gick jag dit. Vi delades in i tjejer och killar. Jag gick först över till killarna, men blev snabbt utputtad därifrån. Sen drog min lärare mig till tjejerna, men jag grep mig loss och ställde mig i mitten och jag hade äntligen lyckats. Vi delades inte in i kön längre av just den läraren. Hen ringde dock till min förälder och sa att det var nåt fel på mig, men jag hade ändå lyckats. Så jag bestämde mig för att skapa min Youtubekanal “Henry Ash”. Så att jag någon gång kunde göra samma sak för någon. Även om jag kanske aldrig får miljontals prenumeranter kommer mitt mål alltid vara att finnas där för folk där ingen annan finns där.

 

Och jag tänker inte prata om min psykiska ohälsa i just denna podden men antalet självmordsförsök på grund av min ensamhet i att vara trans är oändligt många.

 

Som tidigare sagt så mådde jag dåligt hela min uppväxt över att jag inte fick vara jag, över att jag levde i en lögn. Mitt första självmordsförsök var när jag var 9, jag var 9 år. Låt det sjunka in kort. Jag hade kommit ut för en person som stod mig närmare än alla andra, som var min andra hand. Men när 9 åriga jag sa att jag var Henry så fick jag höra att jag var sjuk, att jag skulle skämmas och aldrig berätta för någon, men 4 år senare berättade jag ändå för mina så kallade vänner. Varje gång fick jag frågan om jag var kille eller tjej. Jag dög inte om jag bara var jag. Jag behövde vara kille eller tjej för att duga. Så när jag äntligen efter så många år av mobbning och misshandel bytte skola fick jag välja mellan pest eller kolera. Valde kolera. Jag valde eller vad en nu ska säga att vara kille och i en värld dränkt i normer och ideal drunknade jag. Tvingade mig att vara någon annan. Levde bara för att passa in som kille. Tvingade mig själv att bara göra det som ansågs vara killigt, även fasst det inte finns något som heter så. Jag hade bara på mig det som ansågs som killigt. Mitt liv gick ut på att vara kille, för jag visste att jag inte var det. För det går inte att var någon annan. För om jag kanske försökte tillräckligt nog kanske jag skulle bli kille.

 

Jag levde ett liv som jag inte ville leva. Så jag ville dö. Jag ville inte leva en enda dag till som någon annan person. Jag hade redan levt 13 år och låtsas vara en person som jag aldrig var. Så jag tänkte inte en enda dag till, då dör jag hellre. Så jag försökte och försökte.

Men sedan träffade jag en person som var ickebinär på en musikfestival, som räddade mitt liv. Hen lärde mig att det var okej, att jag var okej, att jag dög och jag kommer aldrig vara tillräckligt tacksam för att jag träffa hen. För hen rädda mitt liv, så tack Charlie.

 

Så jag tog steget och kom ut som jag. Den egentliga Henry, som var inte var kille eller tjej, som är sig själv.

 

Så här är vi idag. Jag lever ett liv som jag älskar, för jag kan vara mig själv fullt ut och det är det bästa livet kan ge. Även om 14 år av det var en lögn så har det varit värt att stanna vid liv. För nu är jag här, lycklig, trots mina psykiska problem. För jag kan vara mig själv och jag önskar att alla andra skulle kunna vara sig själva. För alla förtjänar det, för alla duger hur de än är, trans, cis, homo, hetero, bi, pan, ace, binär eller ickebinär, svart, vit, gul, röd, blå. Ni duger.

 

Så det är det som är mitt mål nu. Att få personer att inse att de duger vilka de än är. Det är det som är mitt mål med min Youtube. Det är det som är mitt mål med livet.

 

Förut var mitt mål att kunna leva med den jag var, att kunna acceptera mig själv. I april var jag med ett liveprogram anordnat av SVT, som kanske inte gick så jätte lyckat av min del eftersom jag fick min hittills värsta panikångestattack och glömde bort vad jag skulle säga. Men bortom det så togs upp ett citat från saker jag skrev till deras Instagramkonto “SVT Projekt Z”

 

Citatet lyder "Mitt mål är att kunna se mig själv i spegeln och inte börja gråta inombords, inte hata personen jag ser, inte vilja slå sönder spegeln".

 

Och det har varit mitt mål i 14 år av mitt liv och delvis är det fortfarande mitt mål.

 

För vissa nätter sitter jag ändå där och gråter mig till sömns, för varje gång jag ser mig i spegeln ser jag ändå vad samhället ser och hur mycket jag än försöker att tränga in det i mitt huvud att det samhället som lärde mig att det var fel, så hatar jag ändå min kropp ibland. Gråter ändå över den ibland, inte för att det ändrar den, men det hjälper mig att hantera mina tankar och känslor. För det är inte min kropp det är fel på utan det som samhället det är fel på.

 

Men så mer tid det går och så mer jag jobbar med att få ut alla dumma onödiga fördomar som jag ofrivilligt lärt in mig så blir det bättre. Jag mår bättre, även om jag varje dag kämpar med mitt självhat så kommer jag aldrig ge upp. Det är också viktigt att veta att det är okej att ta hand om sig själv, älska sig själv och ibland fokusera på sig själv. För en kan inte hjälpa andra om en inte tar hand om sig själv. För det misstaget gjorde jag. Fokuserade på hjälpa alla andra att älska sig själv medan jag hatade mig själv. För det går inte och missförstå mig inte, en av de viktigaste sakerna för mig är att hjälpa andra. Men det borde vara en självklarhet för alla att inte bara älska folk i sin omgivning och ta hand om de, utan också behöva ta hand om sig själva och älska sig själva. För det är inte själviskt att älska sig själv, jag lovar. För hur mycket en än vill så kan en inte ta hand om andra om en inte tar hand om sig själv. I alla fall var det omöjligt för mig och det är sorgligt, men det är så.

 

Så tillbaka till själv acceptansen. En kan inte acceptera och gilla den en är om en inte tar hand om sig själv och det som sagt kämpar jag med. De flesta gör sig värda. Jag har hela min uppväxt haft ätstörningar och självskadebetteenden och det är jävligt svårt att älska sig själv då. Om en är deprimerad och ser mörker i allt så lyckades jag ändå se ljuset i mig själv. Jag lyckades ändå på något sätt börja min resa med att acceptera mig själv.

 

Så nu har jag resten av mitt liv på mig att älska mig själv, ta hand om mig själv men också att få folk omkring mig att göra samma sak.

 

Så tillbaka till hela psykiska hälsogrejen som jag egentligen inte skulle prata om i just denna podd men jag hade inte tänkt prata om egna problem utan mer erfarenheter. Och om någon skulle vara mer intresserad av att höra/läsa mer om det så heter min Instagram henry__ash där jag pratar om min anorexi och min Youtube Henry Ash. Men jag hade inte tänkt att prata om som sagt egna problem, utan mer bemötandet av HBTQ+ och framförallt att vara transperson i vården inom psykisk hälsa.

 

Jag har tyvärr haft väldigt dåliga erfarenheter med vården inom psykisk hälsa och många jag känner har också haft det.Men jag rekommenderar ändå att söka professionell hjälp om du mår dåligt för du behöver det.

 

Men tillbaka till min del. Först så sökte jag hjälp för att få hjälp med min könsdysfori. Därför hörde jag genast på BUP, alltså Barn och ungdomspsykiatrin, detta citerat av andra "ville byta kön", "ha sex med tjejer", "låtsas vara kille". Bytte då psykolog och fick ännu en gång höra att "jag lekte kille", "var en tjej", "var trans för att det var trendigt", "är dina föräldrar homo, va? Är de inte, men vad har du då lärt dig det ifrån"

 

Så jag tog en paus. Sen visade det sig att jag hade andra psykiska problem som jag ville ha hjälp med, så jag bad om behandling för min anorexi "men det var ju bara för att jag var trans", “det var ju bara för att jag inte ville få min mens, det var ju inget allvarligt jag ville ha hjälp med".

 

Sen så ville jag ha hjälp med min panikångest och socialfobi, men "jag hittade ju bara på panikångesten precis som jag hade gjort med min könsidentitet", “jag fick väl leva med att alla stirrade på mig, om jag nu skulle leka kille". Och notera att alla dessa saker har kommit från vuxna människor munnar som jag detta till mig, människor som har detta som sitt jobb.

 

Så jag försökte och kämpade i mer än ett år, men nu så orkar inte BUP med mig längre, för ingen angedd anledning skickades jag till SOC. Det måste vara mina föräldrar det är fel på. Skickades tillbaka till BUP som skickade mig till barn och ungdomskliniken som skickade mig till ungdomsmottagningen som skickade mig till familje- och relationscenter för sedan skicka mig vidare och vidare i cirklar för att ingen i vården vill ha någon som är trans. För ingen orkar med någon som mig, för samhället byggs inte för personer som oss och sen så undrar de varför jag försökte ta mitt liv, men vafan skulle ungdomspsyk göra med mig då?

 

Så inte ens folk som jobbar med andra personer som dels är HBTQ+ fattar inte att personen fortfarande är samma person. Att jag ändå är en människa som har lika stor rätt till att få hjälp som alla andra människor. För jag är trans, men SUPRISE SUPRISE, jag är också människa, precis som du.

 

En av mina allra bästa vänner som jag har haft sen jag var fem år sa en gång, jag fattar inte varför folk ens bryr sig, liksom du är Henry. Du är ickebinär men du kommer fortfarande alltid vara samma person, kille eller tjej eller något annat, vem bryr sig, det är väl personen som spelar roll.

 

För ja, jag är samma person. Bara kanske lite lyckligare och folk måste inse det. Att vad jag nu heter, Henry, Hannah eller vad som helst är jag fortfarande människa som har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra människor. För jag är också en del av samhället även fast det inte vill ha mig.

 

Ja, jag säger samhället mycket, för det är ett viktigt begrepp för mig, men det går inte bara att skylla på samhället. Säga "men det är samhället som lär ut fel saker och sen göra det själv. För vi är samhället, alla vi är egentligen samhället. Så vi är de enda som kan ändra samhället. Så att bara klaga gör ingen direkt skillnad, men sen när folk inte bara klagar utan också vill förändra så blir de utstötta ur samhället. Och samhället går på i samma gamla spår och byggs inte för oss HBTQ+-personer. För vi vill förändra, men hur ska en förändra ett samhälle där inte alla ens får vara med i det, där folk blir utstötta bara för att de kämpar för allas lika värde och rätt att få vara sig själv, medans resten klagar och säger att det bara är samhällets fel.

 

Så här mina damer herrar och ickebinära är problemet. Vårt samhälle funkar inte, för ett samhälle kan inte funka om det inte innefattar alla, men lösningen är dels aktivism. Därför är det så viktigt och att vi pratar om det. Inte bara klagar och skyller ifrån oss, säger att det är samhällets fel och att folk är för unga, gamla, långa, korta eller vad som helst.

 

Så därför pratar jag här idag, för jag vill ha ett fungerande samhälle där alla inkluderas vilka de än är. Där alla trivs och accepteras, där ultimatumet pest eller kolera inte ens ska ställas. Där alla får vara människor, för det är det vi är. Människor med olika fantastiska kroppar, kroppar som tillhör individer och inte kön eller något som samhället försöker lära in oss. För det är jag så jävla done med, att alla andra ska bestämma vem jag är bara på grund av min kropp. Så jag tycker att vi kan skita i det, samhällets jävla normer och ideal.

 

Så kan vi också alla sluta skämmas över den vi är, för att se ut som cis gäller fortfarande som en komplimang. Alldaglig transfobi finns i överflöde, toaletterna delas in i cistjej-toaletter och ciskill-toaletter. Jag funderar fortfarande på om det är för att folk inte har insett att vi trans- och intersexpersoner också är människor och behöver använda toaletten. Eller om transpersoner har någon superkraft som jag inte vet om som gör att vi inte behöver byta om innan idrottslektioner, behöver gå och bada på badhus eller gå på toaletten, om du vet någon sån superkraft så DM:a mig gärna på Instagram.

 

Och självklart kan vi gå på cistoaletter, men jag som livmoder bärande ickebinär transperson vill inte varje gång höra kräkljud när jag går in på en killtoalett. Vill inte bli tafsad på, vill inte bli utstirrad och sedan utputtad för att sedan bli efter skriken äckelbög eller pedofil, att jag är en hora. För hela grejen med att vi är människor är att vi också också har känslor.

 

Oh my god, vet vilken chock. Vi har känslor, nej men visste inte du det när du kalla mig äcklig, sa att jag skulle döda mig själv och tafsa mig bara för att jag också behövde använda en toalett, för du vet det fanns ju inte på din tid.

 

Jo, vi har alltid funnits och vi kommer alltid att finnas. Även fast du vill mörda mig, även fast du vägrar göra nya toalettskyltar eller berätta om transpersoners hemliga superkraft för mig.

 

Så här är jag idag, spelar in mitt budskap till denna fantastiska podd. Trots alla kommentarer på mina sociala medier som säger att jag ska dö, ta livet av mig eller vad de nu säger kommer jag aldrig att sluta kämpa. Jag kommer fortfarande gå runt med min prideflagga och vara världens stoltaste människa. Även om det leder till att jag kanske blir mördad så har jag kämpat. För jag vet att det är värt att kämpa, så det är det som jag kommer göra. Kämpa i livet och kämpa efter och jag vet att många är rädda nu på grund av terrororganisationer som Islamiska staten eller Nordiska motståndsrörelsen. För många terrorattentat har hänt. Folk blir rädda, men det är det just de vill. Men jag vägrar vara rädd, för om jag nu ändå ska dö någon gång så vill jag hellre dö av att jag kämpar för mig och andra människor än att jag dör av att jag aldrig kämpa men blev överkörd av en bil. Svårt att förklara men aja, hoppas att ni förstår.

 

Och nu mina kära lyssnare har vi kommit till slutet av detta poddavsnitt. Och jag vill bara avsluta med att säga att jag nu mår bättre över att jag dels kan vara mig själv och att jag nu hjälper väldigt mycket andra personer. Och också är aktiv och med i styrelsen i en organisation som heter “Transammans”. Som jag verkligen kan rekommendera till alla transpersoner, för det är en organisation som inte bara är för transperson utan också närstående. Vi anordnar bland annat samtalsträffar för både transpersoner själva men också för närstående. Min förälder själv har erfarenheter av att gå i den närstående-gruppen och jag vill bara också rekommendera till alla transpersoner att skicka sina föräldrar dit. För att innan så visste min förälder väldigt lite, men nu så är min förälder en av de mest accepterande personer som jag känner. Så jag vill bara säga transsammans.se, underbar organisation. Så jag vill bara säga att alla duger precis som de är, ni är fina precis som ni är. Om ni nu är cis eller trans, homo eller hetero eller vad ni nu än är och ta hand om er själva. Så får vi väl höras på min Instagram som är henry__ash eller min Youtube Henry Ash.

 

Så det var allt för mig hejdå.

 

 

15. Vad är kulturell appropriering, antirasism och förtryck mot vita - Janelle

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i femtonde avsnittet

Janelle

Janelle.jpg
 

Hej mitt namn är Janelle. Jag är en queer person och mitt pronomen är typ hen eller hon eller det spelar egentligen ingen roll, vad som helst funkar förutom han och detta är mitt avsnitt i Pridepodden.

 

Jag kommer prata om kulturell appropriering, antirasism, hyckleri inom antirasismen, förtryck mot vita som inte finns och basically smygrasism på skolan eller så här arbetslivet och så vidare.

 

Men jag tänkte börja med att prata om kulturell appropriering och för att break it down så betyder det basically, när en person eller en grupp tar över eller imiterar delar av en annan kultur, detta kan ha liksom negativ effekt i situationen där en dominant kultur tar över och tillämnpar en minoritetskultur och gör den till sin egen. Kulturell appropriering kan ske på så många olika sätt. Problematiken ligger i att när kulturer krockar kan det liksom försvinna eller förlora sin mening efter den har tagits upp av en dominant kultur. Det finns liksom tusentals diskussioner vare om det är okej eller inte. Jag står dock på sidan där jag inte tycker det är okej. Tar basically från eget exempel när vita använder sig av box braids, cornrows, bunty nuts men de kallar det aldrig för det, de byter ut namnen, men de inser aldrig var det kulturella arvet ligger. För mig har flätor så stor betydelse, för att som jag kan minnas när jag var liten och hade box braids så blev jag mobbad för det och massa vita kids då valde att de skulle klippa av mitt hår, slita i det och när jag väl sa det till rektorn, så hennes enda svar var, men det är bara för det är så exotiskt. Så jag basically blev exotifierad av min egna rektor på grund av att vita kids har aldrig sett en svart person med flätor förut.

 

En diskussion om liksom CA och att dess varit är aldrig komplett utan en grupp vita som påstår att kultur äger ingen. Att globaliseringen här, allt åt alla och det tycker jag är så skevt typ åsikt. Visst att man kan dela med sig av sin kultur men man kan göra det på mycket bättre sätt än att man tar det utan att verkligen tänka ut var det egentligen kommer ifrån, vad det betyder för någon annan och allt det där. Vilket är så himla skevt, för liksom allting blir liksom last in translations och oftast när jag har cornrows då kallar de det för boxer braids för Kim Kardashian kallar det boxer braids. När jag säger bunty nuts, kallar folk det mini buns eller jag vet inte vad och när jag säger box braids säger folk rastaflätor, asså det finns inget som heter rastaflätor och det är så irriterande.

 

Well basically, skillnaden på när svarta har flätor och när vita har flätor. När svarta har flätor bevarar det vårat hår och hjälper håret liksom curl pattern att hitta tillbaka. Om vi säger till exempel om man har väldigt heat damaged hår för att man har fallit för den europeiska skönhets standarden och tvingats sig igenom perms eller plattat håret, allt för att passa in. När man väl skaffar flätor så liksom bevaras håret så det kan såhär reparera sig själv och liksom kunna ta hand om sig och allmänt bara växa utan att bli förstört av värme eller massa kemikalier från hårprodukter. Det håller vårt hår starkt och det gör ingen skada, menas när vita gör det så kommer ni basically tappa hår, ni blir av typ allt för ert hår inte klarar pressen och allt detta är PGA att alla olika hårtyper man har. Och att liksom vårat hår är så vant att det ska vara såhär. Till och med så här, Ända tillbaks till slaveriet eller snarare tidigare än det, asså flätor har funnits i typ såhär hundratals år, I don’t really know, jag är ingen historielärare. Men det har liksom funnits där. Redan under slaveriet så tvingades svarta att täcka över sitt hår, därför har vi också headwraps, att man typ såhär wraps up sitt hår för att också kunna bevara det i typ cornrows under och sen wrapar man upp det med något tyg för att hålla det bra. Redan från slaveriet så har det funnits kvar ända tills idag men det ses ju som en modetrend. När folk inte inser den riktiga historien bakom den.

 

Jag brukar oftast tycka, det här är lite kul, att när vita skaffar box braids, asså jag reagerar knappt längre, typ såhär, jag rynkar på näsan och typ you stupid, men det är typ inget mer för jag pallar inte ta den debatten. För jag vet att det inte kommer leda någonstans för de säger alltid samma sak om och om igen. Men jag tycker det bara är kul att när de tar ut sina flätor kommer de tappa hår och ångra allt de har gjort så, isn’t my problem. För att avsluta lite kortfattat så det jag basically jag sagt mina åsikter angående CA och hur en del av världen egentligen ser på den och typ varför det är bra. Asså eller varför det inte är bra, det är inte bra, varför det är dåligt.

 

Anyways, nu tänkte jag snacka om förtryck mot vita eller som andra känner till för omvänd rasism, vilket jag anser inte finns alls. Då tänkte jag läsa upp en typ quote grej jag skrivit eller tänkte quota mig själv för att jag kan. Dock är det på engelska så deal with it.

 

"Racism = privilege + power, so In order to be racist, you need to possess two traits. The first is privilege: A structural, institutional, and social advantage. White people occupy positions of racial privilege, even when they are disadvantaged in other ways.

 

Furthermore, you also have to have power: the ability, backed up by society, to be a strong social influencer, with greater leeway when it comes to what you do, where, and how. White people benefit from privilege and power.

 

The history of the oppression of people of color by the West, and, by extension, white people, spans centuries. Africans were enslaved and brought to the New World, where European colonialists stole land from Indigenous people. Colonies across the Global South brought untold wealth into the coffers of Europe, with the low, low cost of suffering for native populations.

 

So no, oppressed people can't be racist, you white people just feel entitled to feel welcome everywhere even in communities you have been destroying for decades. White people have an expectation that every private space should be open to them and it is not going to be that way, ya'll need to grab a book and understand your concepts".

 

Och det är basically det rasism handlar om. Det handlar om det strukturella förtrycket och you can’t oppress the oppressor. Det går inte, det är ingen logik där. Vilket jag tycker är så typical white feminist som typ säger att det finns omvänd rasism men snarare, jättemånga vita som, men omvänd rasism finns ju, jag blev kallad för vitlök, jag kände mig jätte kränkt. Det är typ såhära, please tell me all about your history of enslavement. Liksom hur ditt folk blev taget från deras hem, blev våldtagna, mördade, tvingade att arbeta tills dagen någon dör så att deras barn kan fortsätta arbeta på någon jävla bomullsfält i USA. Och sen att deras historia försvinner i det hela och istället får man liksom lära sig om Columbus som sågs som en hjälte för vita när det enda han egentligen gjorde att förstöra liv. Men folk hyllar honom ändå, vilket jag tycker är helt dumt. Asså det är så himla skevt. Jag fattar inte ens vad som är grejen med det. Asså det är basically, när folk säger Black Lives Matter och någon vit alltid ska svara, nej men All Lives Matter. Det är basically att de tystar ner hela kampen med att svarta liksom. Hej folk vill mörda oss för bara för grund av pigmenten i vår hud och så kommer någon vit och bara, vi betyder också någonting, vi är också här, welcome us into your space, like All Lives Matter can’t really be a thing until black lives actually matter. Liksom dagen polisen slutar döda svarta människor i allmänheten som flugor, det är dagen All Lives Matter faktiskt kan betyda någonting och inte bara någonting ni försöker skrika eller inte ni, ni. Nu känner att jag attacker någon. Men basically det är någonting man inte kan skrika ut för ens det verkligen är så och istället för att skrika ut All Lives Matter borde man bara stötta sina svarta medsyskon basically alla sina PoC-syskon som faktiskt står emot det här och bemöts av rasism dagligen på grund av ignorans och typ att folk inte fattar att man inte kan dra alla PoC’s över en kam. Och basically PoC betyder People Of Colour för er som inte visste, nu vet ni. Educate yourself, read a book, it’s good for you.

 

Jag som svart aktivist i Sverige har märkt av att polisen tar oftast till med övervåld när de inte behöver. Sen till folk som säger att men det är sånt som händer i USA, inte i Sverige, visst det kanske är mer att man ser det mer i USA för att det blivit så normaliserat, att man är van att svarta dör som flugor. Men det händer även i Sverige att polisen tar med övervåld vid tillfällen där de inte behöver det. Som till exempel när jag var på en demonstration mot nazister den 12 november, förra året aka 2016. När jag stod på sidan om, jag hade liksom lämnat själva kravallet och lämnat alla som stod dära, där det var som kaosigast för att ställa mig på sidan och prata med en av mina närmaste vänner som jag precis hade hittat för vi letade efter varandra. Då helt plötsligt när vi står och pratar kommer en polis helt oprovocerat fram och jag har inte gjort någonting att provocera. Jag står bara och pratar med henne och märker ingenting runtom vad som händer. Då bestämmer sig den polisen bara för att slå mig med batong så pass hårt att jag liksom, asså det var typ tre gånger han slog mig bara om och om igen så pass hårt att jag föll ner i marken och nästan bröt ett revben och var helt blåslagen över min bröstkorg i flera veckor. Det finns till och med filmer, asså jag har en polare, hon brukar alltid filma på demonstrationer och då ser man till och med i videon när jag bara står där och sen kommer en polis och försöker tackla ner mig för att jag stod där. Så det är så här, skit händer. Det är inte många som vet för allting tystas ner bara för att polisen har mer makt än oss vanliga människor. Du som vit är så pass privad att du slipper det hära. Basically när man är PoC eller i alla fall vad jag och mina svarta vänner har märkt är att till exempel när man går i en affär, hur plötsligt de som jobbar i affären bara råkar dyka upp där du är och ska kolla läget och ska alltid fråga massa frågor eller följer efter en tills man antingen går in i provrummet eller när man ska betala eller hur väktare i mataffären bara casually går vid dig för att kolla att du inte snor någonting. För självklart ska alla svarta sno. För det en sån fin stereotyp vi har fått över oss. För att alla svarta är tydligen kriminella, vilket vi inte är. Det råkar bara finnas svarta som är kriminella. Det är samma sak med vita men ändå har inte vita den stereotypen över sig.

 

Jo, mer angående stereotyper om svarta. Vi är tydligen lata, even do we built a whole nation, så här, vi är fortfarande lata människor, vi älskar tydligen vattenmelon och kyckling väldigt mycket. Vilket jag inte förstår mig på då jag är vegan och inte gillar vattenmelon eller kyckling. Vi är alltid tydligen högljudda. Och en rolig stereotyp om Kongoleser, jag som är Kongoles tydligen äger minst ett par röda skor, vilket jag kan typ säga stämmer i alla fall på min familj för vi alla har ett par röda skor. Jag vet inte varför, men det bara hände. Mer stereotyper är väl, ja, vi har inga pappor. Jag fattar inte hur den stereotypen kom fram till att svarta barn inte har några pappor. Jag har en pappa, han är rätt trevlig, ibland, när han inte är skev med sina åsikter. Sen så finns det ju, ja, basically, asså, det finns ju så många stereotyper om typ alla People Of Colour eller typ basically alla religioner. Det enda jag kan tänka på som är typ så här skev stereotyp, det är om stereotypen om judar, att de alla är snåla och giriga och elaka och bara bryr sig om pengar, vilket jag inte förstår. Och sen mer stereotyper är väl, ja stereotypen om muslimer, hur folk bara antar alla muslimer är en del av ISIS, när ISIS inte representerar Islam. Vilket jag tycker är så pass idiotiskt. ISIS mål är ju typ att döda typ alla muslimer som inte är som de och jag vet inte ifall de är riktiga muslimer, I’m not muslim, jag har ingen aning. Det är så himla skevt, asså man ska inte ha fördomar eller stereotyper om människor för du bygger bara upp till ignorans. Och sen stereotypen om muslimska män, att de ska vara aggressiva och våldsamma och muslimska kvinnor lever i förtryck och att de tvingas bära slöja och att de inte har några val och la, la, la. Vilket jag tycker är så pass idiotisk och sen det här med att det är alltid vita, asså what's up with you all, kom igen. Att folk alltid ska tro att ISIS står för den Islamska staten och att typ alla muslimer är en del av ISIS när de inte är det eller egentligen heter de “Daesh”. Folk fattar ju inte det. Muslimer är de som dör mest av Deash. Det är de som är ute efter de så det är såhär, varför skulle muslimer vilja kämpa för de när det är de som dör av de. Det är såhär it doesn't make any sense. Men dock en stereotyp jag tycker är typ kul och verkar lite sant är att white people don’t season their food, asså vad är grejen med det hela. Alla vita jag känner över använder sig av salt vilket jag inte förstår, asså jag salty enough, space up your food, äter man bra mycket kryddor får man fina tänder har jag hört, I don’t know, osäker källa.

 

Men anyways, för att typ avsluta det hära så ha inte liksom fördomar om varandra. Öppna upp er själva med öppna armar och liksom välkomna in folk och inte typ tänka men den här stereotypen är de svarta, det här är om muslimer, det här är om typ jag vet inte svenskar, norrmän, I don’t even know. Det får dig bara att se ut som en riktig douchebag. Det handlar om ignorans och okunskap så educate yourself.

 

Nu tänkte jag prata om rasism inom skola och typ arbetsplats men mestadels skola för det är det jag har mest exempel på. Jag går mitt tredje år nu på gymnasiet och under de här liksom, ja hittills två åren, för jag börjar den tredje nu. Sedan första dagen har jag blivit bemött av rasism allmänt typ varje dag från klasskompisar, lärare och liksom från rektorn. Det har inte uppmärksammats alls. När liksom elever i ens egen klass kan gå runt och säga rasistiska grejer och de vet att inget kommer hända för att alla mina lärare är vita, min rektor är vit. Inget spelar roll för jag har ingen makt i den situationen. De kan göra allt från att dra slavskämt, spela väldigt olämpligt musik riktad för att nedvärdera svarta människor. De gör basically allt för att provocera mig men jag har lärt mig att sluta bry mig för de är basically ingenting i mina ögon. De får tydligen skriva ut överallt att flyktingar är parasiter, att de ska skjutas, att homosexuella inte ska leva, ha rättigheter. Men de värnar om att de inte är homofober eller rasister men de älskar SD allihopa. Det är lite kul det där. Och sen när jag väl tar det vidare till lärarna så säger de bara, de ger mig bara samma svar hela tiden och det har kommit till den punkten till att man inte ens orkar bry sig om vad läraren säger för man vet exakt vad de kommer säga. För det känns som de har ett manus allihopa. Och de säger alltid bara och vi ska prata med den här eleven, det här är inte okej, vi ska göra ändring på det hära. Den här skolan står med öppna armar. Vi ska välkomna alla, det spelar ingen roll vilken sexualitet, könsidentitet, etnicitet eller religion du har, alla ska vara välkomna. Men det är liksom ren bullshit när de inte ens tar rasism på allvar. Jag har suttit typ 20-tals gånger på riktigt med min rektor, där basically hon som ska sitta och förklara för mig vad rasism är när hon som vit medelålders kvinna vet exakt vad det är, det är ju klart hon vet allt. She’s been through everything. Så här sarcasm intended och att hon ska sitta där och förklara för mig hur det är och vad skolan ska göra åt saken och sen så två dagar senare har ingenting hänt. Medans när jag skriver en rant ut på min egna privata Instagram. Jag skriver inget hotfullt men jag bara förklarar situationen hur det är på min skola, hur jag blir behandlad, hur lärarna inte tar det på allvar, hur jag får skiten för det för att man såg en av deras hårfärg och då kände sig de väldigt hotade av mig för jag är den tydligen den arga svarta kvinnan. Så jag förstår ju att de känner sig hotade att jag inte tänker ta deras skit men asså jag tänker ju aldrig göra något våldsamt och jag är väldigt emot våld. Men att de kan få någonting att bli så stort genom att någon bara tog en screenshot på det jag hade skrivit och spridit det på skolan, inte för att jag bryr mig. Det var lite kul att se hur rädda de blev för mig. Men som sagt, jag skrev till och med på slutet att jag önskar de väl och att de faktiskt typ lär sig och typ inser fakta och inte beter sig som ignoranta rövhål. Men sen att min rektor, hon frågade mig faktiskt vad jag ville skulle hända och jag sa klockrent ut, jag vill att de ska bli relegerade, jag tänker inte gå i samma klass som rasister som vill ha mig död, som vill ha mina vänner döda, som vill ha min familj döda, som basically säger att jag är en parasit när den personen som sa det själv är invandrare, vilket är jättekul. För hon går emot sig själv när hennes pappa kom från, nu minns jag inte vilket land det var, någonting från This Baltic Area kom till Sverige och jag är så här, hur kan du vara emot invandringen när du inte ens skulle vara här om det inte hade funnits öppna gränser, så tänk lite på det. Men sen att också i alla skolor jag har gått på har jag faktiskt tänkt på rasism tas aldrig på allvar när man har vita lärare eller en vit rektor. Jag tror det finns en lärare på min skola som typ tagit det på allvar men hon har slutat, så det är ju lite sorgligt. Hon var den skönaste läraren man kunde ha för hon förstod sig faktiskt på och hon visste att hon inte har tolkningsföreträde i det hela så hon satt där och lyssnade och liksom bollade idéer med de hur man kunde göra för att det liksom skulle uppmärksammas men tyvärr jobbar hon inte kvar där längre vilket är synd, hon var så härlig.

 

Men anyways, back to the subject. Jag tycker det är så skevt hur folk inte tar liksom rasism i skolan på allvar. Det är samma sak på arbetsplatser eller hur vad är hela grejen med om jag vill ha mitt afro ute är det tydligen oprofessionellt för det inte liknar vitas platta hår. Varför ska mitt naturliga hår ses som oprofessionellt när det är så normalt, det är så det växer från mitt huvud. Om jag vill ha twist eller twist out, bunty nuts, box braids. Om jag vill ha mitt afro, om jag vill ha corn rows, det spelar ingen roll, jag har rätten till att ha mitt hår som det är. Det ska inte ses som oprofessionellt. Varför ses inte vitas hår som oprofessionellt när de bara har det nersläppt eller uppsatt. Det är samma sak, det växer från deras huvud på det sättet och mitt växer på mitt sätt. Varför ska då mitt ses som oprofessionellt när det bara är den jag är. Jag kan inte hindra och jag tänker inte skaffa någon j*vla perm eller någonting för att vita ska bli nöjda och se mig som professionell. Det är så skevt och folk fattar inte att det där handlar också liksom om rasism. Att svarta alltid måste ändra sig för att göra den vita nöjd och det är det hela skeva. Men de ser ju inte det, de tycker ju bara det är en distraction, att det är i vägen, att det inte är välskött. De tror att man inte kammar det. Om ni bara visste hur mycket pengar jag lägger på hårprodukter och kammar och afrokammar och flätor. Asså ni vill inte se mina kvitton, de är för långa och det är så dyrt men det är så värt för att kunna ta hand om mitt hår ordentligt så det faktiskt kan växa och bli starkt och fint. Så jag kan känna mig nöjd med det hela. Jag skulle aldrig önska bort mitt hår för en dag, alltså det är typ det bästa som finns att ha afro. Att ha liksom när man pratar om typ hårtyper, att ha en blandning av 4A och typ 3B eller vad det är. Det är typ life.

 

Men anyways, back to the subject. Så tänkte jag ta snabbt när jag väl pratar om hår rekommendera bra grejer till er med liksom coily or kinky hair eller allmänt till er som liksom vill kunna ta hand om ert hår bättre. Det finns två affärer som jag älskar. Ena heter Ebony Cosmetics som ligger vid närheten av Hötorget eller vid Drottninggatan. De är väldigt enkla åh hitta om man bara söker på Ebony Cosmetics på Google så hittar man all info om de. De säljer liksom så härliga hårprodukter som ett jättebra balsam som är liksom en deep conditioner som moisturize håret och får tillbaka ens curl pattern till det vanliga som är från märket Dark and Lovely vilket är jättebra och det luktar så gott. Det kommer lukta blommor om ens hår. Och att jag rekommenderar starkt att inte använda schampo för att det sliter så mycket på håret och tar iväg hårets naturliga oljor, vilket torkar ut ens hårbotten och då kommer man bara typ börja klia på sin hårbotten och förstöra allting så börja använd mer balsam. Sen finns även en jättebra affär som har den underbaraste, asså hon som äger den, hon är så himla underbar och trevlig. Asså man kan fråga henne om allting och hon vet svaret och hon kan hjälpa en. Den heter Vison har jag för mig och den ligger vid Götbacken bredvid någon typ pub där och där har de basically nästan samma utbud fast lite mer. Och där har de allting från satin bonnets, durags och typ, ja lite allt möjligt och hårsmycken, håroljor, balsam, hårinpackningar, hudkrämer, löshår, peruker, jadijadi. Så en stark rekommendation från mig. Och att folk borde testa black soap, asså det är så bra grejer asså det är helt sjukt.

 

I alla fall för att få ett avslut på detta tänkte jag gällande en quick shout outs till vettiga människor som jag tycker om eller vettiga grupper som till exempel en grupp på Facebook som jag nyligen har gått med i som heter Voice Of PoC som är en separatistisk grupp för icke-män som är People Of Colour, vilket jag tycker är en otrolig bra grej. Att där man liksom kan få ranta ut, typ bolla idéer eller skriva av sig bara och liksom kunna andas ut och känna sig safe space. Så de rekommenderar jag starkt. Sen kan ni också ta och följa Womenist på Instagram, en otroligt vettig människa som pratar väldigt mycket om liksom Black Lives Matters och faktiskt fattar för hon del av rörelsen. Sen har vi på Instagram Dablackgypsy som stavas inte med typ T,h,e utan det stavas D,a sen blackgypsy som är en otrolig vettig människa som rantar 24/7 och säger så vettiga grejer. Hon tar upp allting inom liksom “The Black Communities”, hur folk ser på oss, hur vi ser på de och basically tar upp så otroligt bra grejer så shout out to her. Och sen en otroligt bra Youtubers är Gio’s Wave, han har så otroligt långt hår, asså man blir jealous av att se hans hår och hans lockar är typ underbara, asså han har hår ner till typ rumpan. Han är så lång och det är såhära wow. Men han lägger i alla fall ut tips på hur man tar hand om sitt hår, han vloggar också och han har rätt vettiga åsikter. Sen har vi Natural85, hon är en otroligt härlig kvinna, som även lägger upp hur man gör olika slags flätor, hur man gör egna hemmagjorda inpackningar som man slipper köpa. Hur man tar hand om sitt hår, hur man har såhära snabba morgonrutiner, hur man stretchar ut hattar för att kunna ha sina flätor. For my black peps out there, I got you all. Och sen ni får gärna följa mig, jag heter Caligynefobi, det är lite svårt att stava men det stavas med ett “C” om det säger någonting eller så är det bara att googla på “fobi för vackra kvinnor” och så copy paste:ar ni bara vad det blir där så hittar ni mig.

 

Men anyways, tack för mig och det var jättetrevligt att få gästa i Pridepodden.

 

16. Att vara asexuell och sexuellt aktiv inom det asexuella spektrumet - Vide

Bildbeskrivning: En bild på personen som är med i sextonde avsnittet

Vide

 
image2.JPG
 
 

Mitt namn är Vide och det här är mitt avsnitt av Pridepodden.

 

Jag kommer att prata om sexualitet inom den asexuella communityn och inom det asexuella spektrumet, vilket är något som inte pratas om väldigt mycket och något som är väldigt tabu. Det är väldigt svårt för en asexuell person att prata om att vara sexuellt aktiv eller prata om att vilja vara det, då det finns en stereotyp om att asexuella hatar sex, att vi inte upplever någon typ av njutning av det och absolut någonting vi vill. Och det finns definitivt individer som inte vill ha sex och som inte njuter av sex och har något behov av sex. De ska valideras de existerar och det ska finnas representation för de. Men det är väldigt mycket så att alla andra asexuella personer raderas och deras upplevelse av sex och sexualitet raderas väldigt mycket då de andra antagligen är fler och tar mer plats. Och det är något som hörs mer och det hörs väldigt lite från den asexuella communityn och jag känner att det är väldigt viktigt att visa att vi är olika precis som bipersoner, homopersoner, panpersoner, alla är inte lika. Det är något som måste tas upp. Du kan inte sätta en specifik personlig identitet på en personlig sexualitet, då de är två olika saker.

 

Asexualitet är ju ett spektrum och alla är ju olika och alla fungerar olika.

 

Asexualitet kan beskrivas som avsaknad till sexuell attraktion eller att sexuell attraktion inte upplevs alls. Så en individ som identifierar som asexuell upplever inte sexuell attraktion. Demi- och grayasexualitet är ju delar av spektrumet då den ena innebär att man väldigt sällan upplever sexuell attraktion och den andra innebär att man måste ha ett emotionellt band för att uppleva sexuell attraktion. Och det är båda termer från det asexuella spektrumet. Som sagt, det är ett spektrum och är inte bara ett liksom ett “A” utan ett ABCDE. Det är väldigt svårt att veta vad aexualitet innebär och hur vi som individer fungerar och vilka vi är då det finns väldigt lite representation. Både på Tumblr, Instagram, Twitter, YouTube. Det är väldigt väldigt få individer som har kommit ut som asexuella eller som identifierar sig som asexuella. Enligt en undersökning som gjordes för några år sen så kom vi fram till att det är ungefär 1 procent av jordens befolkning som identifierar sig som asexuell. Vilket ändå är väldigt många om man tänker på hur många människor som existerar Men många asexuella individer känner inte ett behov att komma ut eller känner inte att gör de till en HBTQ-person. Medans andra känner att de är en HBTQ-person på grund av det. Så det beror helt på från individ till individ. Men som sagt väldigt väldigt lite representation inom median.

 

Jag vet en asexuell person som inte haft någon typ av sexuell relation och den individen känner inget behov av att ha det och det är ingenting dem vill. Det är något jag fullt ut supportar. Men jag som är sexuellt aktiv vill ändå att det ska finnas representation för oss för det finns inte det.

 

Jag är demigrayasexual eller demigråasexuell om man ska ta det nästan helt på svenska och det innebär att jag har väldigt väldigt svårt att uppleva sexuell attraktion men det kan ske. Jag måste ha ett emotionellt band till individen och det är även då det är väldigt sällan jag upplever sexuell attraktion. Jag har gjort det två gånger i mitt liv och det är lite mindre än vad de flesta andra upplever. En vän till mig han kan inte räkna hur många han har varit sexuellt attraherad av och jag kan liksom ta fram, en, två, that’s it.

 

Att vara sexuellt aktiv och vara asexuell är något som folk ofta inte förstår och det är något som många säger, nej men då är du inte asexuell.

 

Jag är ju även panromantisk och jag ser det lite som, jag kan vara kär i en individ som är en kille men det betyder inte att jag då bara är intresserad av killar och att jag kommer bara vilja vara med killar. Jag kanske vill vara med en icke-binär person eller en tjej senare. Bara för att jag är tillsammans med en kille innebär det inte att jag bara vill dejta killar. En identitet behöver inte försvinna för att det finns något annat som i teorin skulle kunna motbevisa den.

 

Jag har ju även själv varit en individ som har sagt det, jag vill inte ha sex och att jag inte känner att det är värt att ha sex. Jag har förespråkat för att asexuella personer inte har sex, och det kom mycket från att en av mina tidigare partners, så ville inte den individen ha sex med mig för att hen kände att, men du är asexuell, du upplever inte sexuell attraktion och därför kan du inte på något sätt njuta av sex, vilket är en lögn eller en myt snarare. Varken hen eller jag visste tillräckligt mycket om asexualitet för att kunna ta oss runt min identitet och samtidigt ha ett sexliv. Men det är definitivt något som kan ske. En asexuell person behöver inte alls uppleva sexuell attraktion för att ha sex. Det kan vara emotionell band, det kan vara en romantisk attraktion. Sex behöver inte betyda sexuell attraktion och det finns så många olika typer av sex. Liksom det är inte, penis, vagina, missionären, utan det finns så många olika könsorgan som kan se ut på så många olika sätt och individer kan fungera på så många olika. Det känns fel att bara stänga ute det från ett helt spektrum och att istället för att blunda för sexualitet så tycker jag att vi borde prata om det. Menar inte att alla asexuella som inte har haft sex eller som inte vill ha sex helt plötsligt ska gå ut och bara ligga med alla. Liksom vill du inte ha sex, ha inte sex, det är så enkelt Du ska aldrig känna dig tvingad till att ha sex eller göra något överhuvudtaget som du inte vill. Men om du är öppen för det eller om du vill testa det, testa. Är det inte din grej, ha inte mer sex. Kanske om du vill ha sex senare med en annan person, ha det. Det är okej. Det är okej att som asexuell vilja ha sex och det gör inte dig mindre asexuell, och det var något som jag inte förstod alls. Det var något som jag kände såhär bara, nej men jag är asexuell, därför vill jag inte ha sex. Men nu sitter jag här och är sexuellt aktiv, inte just nu i denna sekunden har jag inte sex men jag har ändå en liksom skulle jag skriva ner på papper, så ja, jag är en sexuellt aktiv individ. Liksom jag har en p-stav i min arm och jag det har jag inte för att fixa någon hormon inbalans utan för att jag inte känner att jag vill bli gravid. Något jag vill hålla mig borta ifrån då jag är väldigt ung.

 

Sen så är det även så att sexuell attraktion och sexlust kan vara kopplade och länkade men de behöver inte vara det. Liksom jag vet många individer som har beskrivit det som att, tänk att du är jättehungrig, asså du är så hungrig men när du kollar runt så finns det ingenting du vill äta och allt, asså det är såhär, nja jag vill inte äta det där, jag vill inte äta det där, jag vill inte äta det där. Det känns bara nej. Det är så många beskrivit det att ha en sexlust och vara asexuell och inte känna en sexuell attraktion. Det går att ha en sexlust och samtidigt inte uppleva någon sexuell attraktion, det går. det är fullt möjligt. Och det är något vi borde prata mer om, istället för att gömma undan det och känna någon typ av skam för det. Att uppleva skam för din sexualitet oavsett hur stor del av dig det är. Det är inte värt det. Du ska inte känna någon skam för någon del av dig. Särskild inte när det handlar om sån intim sak som sex, som redan cis-heteronormativa samhället lever i när det även är tabu att prata om det där på vissa ställen. Det är ett ämne som är väldigt svårt att prata om och vara öppen om, men jag tror att det är bäst för oss alla om att vi kan vara mer öppna om det och det behöver inte länkas som skam åt något håll alls.

 

Det finns ju definitivt mallar och stereotyper för asexuella, även fast det är en så liten del av HBTQ+-spektrumet så finns ju stereotyper. Att individerna som är asexuella att vi inte vill ha sex alls eller att vi är rädda för det. Vissa är rädda för sex, vissa känner äcklad av det, vissa har fobier mot sex och andra har inte det men det gör oss inte till mindre asexuella och det gör inte vår identitet är mindre värd. De här mallarna och stereotyperna som vi har byggt upp och valt att lyssna på, behöver inte existera och det är bara onödigt. Stereotyper kan hjälpa och det kan hjälpa en hitta en identitet och en plats lättare, men det är inget måste och att kunna ta ett steg bort från stereotyper kan vara väldigt friande och väldigt väldigt läskigt. Jag har ju varit med själv som jag sagt innan och spridit myten om att asexuella har inte sex. Och jag visste ju bara jag som asexuell ska hålla mig borta från sex för jag upplever inte sexuell attraktion så ofta eller om alls liksom, därför har jag inte sex. Men det behöver inte vara så och jag vågade inte ifrågasätta det heller. Jag bara okej, jag är asexuell, jag har inte sex, det är mitt liv nu liksom och sen så kunde jag tänka ibland att jag kanske vill ha sex, kanske inte med en specifik person för jag inte upplever sexuell attraktion till den men sex kan vara något väldigt fint och väldigt mysigt och något som kan upplevas som en intim handling istället för en sexuell handling. Intimitet är okej att vilja ha och det är något som jag vill att alla ska känna positivitet för och då menar jag inte att alla ska ha sex eller att alla ska hålla varandra i handen hela tiden men det kan vara en sån enkel sak som att ge någon en kram eller att ha en konversation eller liksom att skicka det där smset. Intimitet ser ut på så många olika sätt och att vilja ha intimitet är okej. Liksom vi skymmer ju undan sex väldigt mycket helt från det asexuella-spektrumet. Liksom och det gör det väldigt väldigt svårt för personer som är demi- eller grayasexuella som ändå ibland upplever sexuell attraktion och de bara (holy f*cking shit) vad gör jag nu, är hela min identitet fel? Har jag trott att allting är fel liksom men det behöver inte vara så. Du kan satt exakt label på dig och det kan kännas att den är underbar. Den behöver inte förändras för att du går lite utanför normen. Det skapar en sån onödig panik i den egna identiteten som demi- eller grayasexuell när du väl upplever sexuell attraktion, asså det är en sån panik och det är en sån rädsla och det är inte värt det. Det är inte värt att uppleva den paniken när vi kan vara mer öppna om det och säga ja vissa asexuella har sex och de njuter av det, vissa gör inte det, det är så enkelt. Det behöver inte vara en stor konversation, det behöver inte vara en bok. Det är bara att säga, det är såhär det är, vissa har det, vissa har inte det. Det är som att vissa har brunt hår, vissa har blont hår. Det är så det är, det är fine. Men ja kortfattat, allt är okej. Du behöver inte ha sex men du får ha det om du vill ha det och det är okej. Identifiera sig som asexuell går fortfarande samtidigt som man har ett aktivt sexliv. För det handlar inte om vilka handlingar du utför när det kommer till sexualitet eller könsidentitet utan det handlar om vad du känner och hur du känner dig bekväm med din egen identitet. Så gör det som känns bäst för dig helt enkelt och försök inte liksom att sätta in dig själv i en stereotyp och känna att du har regler kring din sexualitet eller din romantiska attraktion eller din könsidentitet, det behövs inte. Det är så enkelt. Ha sex, har inte sex, fortsätta identifiera dig som asexuell om du vill. Om du inte gör det, det är också fine.

 

Det finns ju en serie nu som finns på Netflix som heter ”Riverdale” som är baserad på en serietidning som heter Archie Andrews och hans bästa vän Jughead i serien är asexuell. Inom vissa alternativa världar där är (Canon) asexuell och även i vissa är aromantisk/asexuell. Och nu när serietidningen gjordes om till en tv-serie så var det väldigt väldigt många som var väldigt glada över det och herregud nu kommer vi få en asexuell karaktär, en (Canon) och skådespelaren Cole Sprouse, han har även sagt i intervjuer att han gjorde väldigt mycket rescharts så fort han fick veta att det var han som skulle spela den där karaktären. Men det har sen visats sig att karaktären är förälskad och har en romantisk relation och även sexuell attraktion med en annan karaktär vilket har fått väldigt många aromantiska och asexuella personer att skriva av honom från spektrumet. Och sen bara, nej han är hetero. Men grejen är att han kan fortfarande vara asexuell. Serien har inte tagit upp det eller satt en label på honom, vilket jag tycker är synd och det är något jag tycker borde göras men han kan fortfarande ha en sexuell relation med en individ och fortfarande vara asexuell. Han kan uppleva en väldig stark romantisk connection till den här personen eller en väldigt stark emotionell connection till personen som han är involverad med och ändå ha sex. Men det är inget som tas upp i serien. Det är inget som nämns alls. Så för en individ som inte är involverad i karaktärens historia så är det väldigt enkelt att se honom som en heterosexuell/heteroromantisk karaktär. Och jag skulle ha gjort det om inte jag hade varit på Tumblr och alla hade varit skit glada och nu j*vlar kommer det en asexuell karaktär äntligen. För som sagt, det finns väldigt väldigt få karaktärer som är (Canonly) asexuella eller aromantiska. Det är så svårt att hitta, det är löjligt men asexualitet pratas inte om och det är något som inte ses som en sexualitet utan beskrivs ofta över som, nej men du har inte hittat den rätta än. Det kan vara jättejobbigt att höra. Att höra att ens identitet bygger på en annan individ. Men och det raderar ju identiteten. Jag kommer ihåg att någon sa så till mig, nej men du har inte hittat rätt person än och det kändes som den personen raderade hela min asexuella identitet och bara nej, den existerar inte för det finns någon där ute för dig. Och det är något jag fått höra igen nu när jag är sexuellt aktiv och upplever sexuell attraktion. Men jag är fortfarande asexuell. Jag upplever inte fullt ut sexuell attraktion men jag har upplevt sexuell attraktion. Det är bara väldigt väldigt få gånger så jag känner inte att det inte kan räknas som någon som är pansexuell eller homosexuell eller bisexuell eller heterosexuell. Det är för få för att ligga någon annanstans än på det asexuella spektrumet. Så för en individ som har blivit tillsagd att du har inte hittat den rätta eller det är bara en fas och sen upplever sexuell attraktion. Det kan bank väldigt svårt att prata om det och väldigt svårt för då kan individer komma och säga aja “I told you so”. Jag visste bättre än du, om dig själv liksom. Och du är den individen som känner dig bäst och det gör väldigt ont att den rätten tas från dig. Du inte känner dig själv eller att andra anser att de känner dig bättre. Särskild när det kommer till något så personligt. Det är ett onödigt ont och om vi är mer öppna och om vi pratar mer om det asexuella spektrumet och att det inte är svart och vitt utan att det är f*cking gråskala överallt mer eller mindre. Kan individer sluta känna att det är jobbigt att prata om sitt sexliv och de kan känna att det är okej. Och de kan känna sig mer öppna och inte känna skam över det.

 

Jag är inte väldigt aktiv inom asexuella communities online. Jag har bara varit på runt på Tumblr, så jag kan endast prata om hur det är att vara där. Men de stora plattformarna där är ofta väldigt fyllda med ignorans och aggressivitet. Alltså många är ju inte det, många är väldigt lugna och vissa bryr sig inte och vissa är jätte chill men det är det att det som står ut är de som är aggressiva. Det finns väldigt mycket fobi mot asexualitet och asexuella behandlas väldigt dåligt och det kommer mycket hat från både asexuella och icke-asexuella. Asså det kan vara från andra queerpersoner, andra som identifierar sig som HBTQ+ på något vis och det kan vara från heterocispersoner som på något vis känner att de vet mer och många asexuella blir arga då och känner ett behov av att utbilda och många asexuella kan bara se från sitt egna perspektiv och försöker lära ut om hur det är, asså ett helt spektrum och korta ner det till sin egen identitet och att sätta, det är såhär det är och det är såhär jag känner men det är ett helt spektrum och alla individer är ju olika. Som en asexuell person så kan det bli väldigt väldigt jobbigt att konstant få uppleva det. Även fast det inte är riktad personligen mot mig så är det ändå jobbigt att sitta och läsa det här som folk tror liksom och när det tar över nästan ens hela (ett engelskt ord) på Tumblr liksom och det är nästan allt man ser så blir det väldigt överväldigande. Det är en svår community att vara runt från min erfarenhet. Jag vet individer som har hittat en plats och det finns ju hemsidor som endast är för asexuella som jag inte kommer på vad de heter ju nu. Och där folk har hängt och hittat en sån samhörighet, det är underbart. Men det jag kände, det var väldigt svårt för mig som demigrayasexuell och någon som är sexuellt aktiv att hitta en plats, eller att hitta ett ämne som är okej att prata utan att det blir ansträngt för någon av delarna. För som sagt, det finns de som är sex (ett ord på engelska) och inte alls vill prata om sex och som inte upplever någon som helst njutning av det alls. Och det jobbigt att en individ ska behöva känna så kring något alls. Men det gör inte att deras identitet, deras vilja är mindre validerad, att du skulle vara mindre värd på något sätt. Som sagt, vill du inte ha sex, ha inte sex. Det är en sån intim handling, enligt mig, så jag känner att du måste vilja det och du måste vara trygg i situationen, och gör du inte det så kommer du få dålig association till sex. Det skulle vara så med allt, om du tvingas att vara under vattnet i fem minuter, så kommer du börja hata vattnet om du absolut egentligen inte vill vara i eller känns såhär, nja, jag vill inte och någon knuffar i dig och sen håller i dig i vattnet, du kommer inte gilla något du tvingas att göra. Eller som går emot vad du vill. Du kommer bara känna en negativ association till det under en väldig lång stund innan du lär dig att arbeta genom det. Och det spelar ingen roll om det handlar om sex eller om något annat. Så det är väldigt väldigt viktigt att du lyssnar på vad du vill som en individ och att alla inblandade parter är med och också vill. Om du vill ha sex och en annan individ inte vill ha sex så måste du lyssna på den individen, det måste gå åt alla håll oavsett hur många ni är som ska ha sex eller hur få, alla måste vilja det, vara på samma sida. Ska det vara piskor involverade måste alla vilja att det ska vara piskor involverade, ska det vara fjädrar involverade, ska alla vilja det liksom, ska det inte vara någon rekvisita alls, ska det bara vara personer och könsorgan eller inga könsorgan. Alla måste vara med och vilja, det är viktigt att alla vill. För annars kommer det bara spridas negativitet. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Alla måste vilja det, liksom. Annars blir det bara jobbigt för de andra inblandade parterna.

 

Om du är mer intresserad av att veta mer om asexualitet eller demisexualitet eller grayasexualitet så är det bara att googla eller att söka på Youtube, alltså, det finns, det är svårt att hitta men det finns. Det finns hemsidor som bara handlar om asexualitet och det asexuella spektrumet, det finns Youtubers som är asexuella, det finns personer som lägger ut saker på Instagram som är det. Det finns Instagram som är dedikerade till typ asexuella mems, alltså det finns Tumblrs, det finns communities. Du behöver anstränga dig för att hitta de, men det existerar. Även om du inte identifierar dig som asexuell så skulle jag uppmuntra till att du söker vidare information så du kan få ett bredare perspektiv och att inte förvänta dig hur en asexuell person ska agera eller fungera.

 

Annars tror jag att det var allt för mig och jag som sagt hoppas jag att ni söker vidare information och att ni lyssnar på fler perspektiv och försöker se på alla sexualiteter och könsidentiteter från olika perspektiv då det är spektrum det handlar om och ingen individ eller identitet är sig andra lik, det finns likheter, det finns sammankopplingar men exakt lika existerar inte, så tack för mig.

 


Grundare & ansvarig utgivare - Sara Aus

Alla rättigheter förbehållna